Det enklaste är det svåraste.
När Jesus sammanfattar hela Mose lag i två enkla bud blir det svårt. Plötsligt har vi inte längre klara förhållningsregler med detaljerade paragrafer om vad vi får och inte får göra utan vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva.
De tio budorden kan vi allihopa, åtminstone i stora drag. Vi vet att vi inte ska ha andra gudar och vi vet att vi inte ska missbruka Guds namn. Vi vet att vi inte ska döda, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla och inte svära falskt. Vi vet att vi ska hålla vilodagen helig. Men det här räckte inte för de djupt troende judarna som kallades fariséer. De, som utgick från den första texten jag läste, där det sägs att ”du ska binda dem som ett tecken på din arm och de ska vara ett kännemärke på din panna.” och verkligen följde orden bokstavligen. De judiska rabbinerna hade genom århundradena gått igenom Mose lag och petat fram de allra mest fantastiska förhållningsreglerna. Det finns faktiskt 613 bud för en jude att följa, så det är mycket förståeligt att fariséerna frågade Jesus vilket buds om var det största.
Men när man går till Jesus med en till synes enkel fråga, så ger han ett svar som väcker tusen nya frågor. Visst svarade han på fariséernas fråga, men i svaret han gav, gav han också över ansvaret till oss. Ansvaret att leva ett liv i kärlek. I kärlek till Gud och till vår nästa. Det är mycket svårare att varje gång tänka till om det vi gör är kärleksfullt än att bara följa färdigt formulerade regler. Så ja, det är svårt att följa Jesus och vara kristen!
Allt vi gör har konsekvenser. För oss själva och för dem runt omkring oss och för samhället. Jesus vet det, men han har förtroende för oss. Han tror på oss och på att vi kan tänka själva. Han visar oss sitt exempel och uppmanar oss att följa det. Han säger att vi ska älska vår nästa som oss själva, vi ska älska så som han har gjort.
Vi försöker. Vi kämpar. Vi älskar så mycket vi bara kan. Ändå når vi aldrig riktigt ända fram. Hur mycket vi än försöker vara osjälviska och älskande så finns det något i oss som inte vill att vi ska lyckas. Vi har själviska tankar. Till och med i kärleken finns det stunder då vi först och främst strävar efter vårt egna bästa. Det är fult, elakt och småaktigt. Vi vill inte låtsas om det, men ändå finns det där. Det där någonting som inte vill vår nästas bästa.
Det vet Jesus också. Han är inte blåögd och naiv utan han känner oss utan och innan. Han vet hur det är att vara människa och han vet hur det är att bli frestad av ondskan. Han vet hur svårt det är att älska sin nästa som sig själv när man knappt ens förmår älska sig själv.
Det var därför Jesus, Guds son och Kristus kom till världen. Han kom till oss för att Gud älskar oss. Han kom för att rädda oss från oss själva. Han utmanar oss och han sporrar oss att göra vårt allra bästa, men han finns också där och fångar upp oss i sin famn när vi misslyckas. Genom honom, och bara genom honom, finns vår väg till en gemenskap med Gud, trots att vi inte kan leva upp varken till det största och första budet ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” eller ens det andra budet av samma slag ” Du skall älska din nästa som dig själv.”
Nåden är att vi genom vår tro på Kristus är förlåtna och frälsta. Låt oss därför resa oss och lova Gud genom att gemensamt bekänna vår kristna tro.