I skriftskolan brukar vi tala om tro med konfirmanderna. Vad är tro? Hur vet man att man tror? Vad tror man på? Det här är kanske frågor som vi borde diskutera lite oftare. När har någon senast bett dig formulera tankar kring tron? För någon är det lätt att rabbla upp trosbekännelse och säga se där, det där är tron. För någon annan är det inte lätt alls att sätta ord på sin tro. Någon kanske säger jo jag tror, men inte så där som kyrkan tror.
Vad är det kyrkan tror på? Trosbekännelsen är en formel som är sammanställd för länge sen och som på något sätt beskriver och omfattar allt det där som kyrkan tror på. Men vem är kyrkan? Vi sitter i kyrkan, är det den här byggnaden som tror som trosbekännelsen? Man använder kyrkan som ett kort namn för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller om något annat samfund. Vem är det då som tror? Biskopen kanske? Kyrkan är också ett samlingsnamn för alla kristna på jorden och då blir det nog väldigt svårt att säga vem det riktigt är som bestämmer hur kyrkan tror. För det finns så många olika inriktningar av kristna, som tror på Gud, Jesus och den heliga Anden, men som i praktiken beter sig väldigt olika.
Kyrkan är en levande församling. Kyrkan är dess medlemmar. Idag vill jag säga att det är vi alla som är här i kyrkan som får representera kyrkan. Det är du och jag som är kyrkan. Och då blir det plötsligt väldigt personligt det där med hur kyrkan tror.
När jag pratar med konfirmanderna om tro brukar jag säga att man inte behöver vara hemskt säker. Man behöver inte kunna formulera sin tro. Det räcker med att man tror, att man vill tro. För jag tänker att tro är något som vi alla får växa i. Ibland känns tron självklar och ibland tvivlar vi på om det överhuvudtaget finns någon Gud. Så tror jag att det är för oss alla, någon gång i livet. När vi väl har valt att vi vill tro, så har vi öppnat dörren för Jesus så att han kan blåsa in helig Ande in i våra hjärtan. Och när vi berörs av den heliga Anden så växer vår tro. Och när vi växer i tro så börjar vi se Gud och Guds ledning i våra liv. Tron blir en vetskap om det goda. Vetskap om att det finns en Gud som älskar oss mera än vi kan förstå.
Var det den här tron, den här vetskapen som fick de fyra männen att ta med sig den lame mannen till Jesus? Ryktet om Jesus hade gått, de hade hört om de under Jesus hade gjort tidigare och nu kom de med den lame mannen i förhoppningen om att han skulle bli helad, att han skulle bli frisk igen. Inte ens folkmassan framför huset kunde stoppa dem. De tog sig upp på taket och bröt upp det. Det sägs inte många ord om just det i berättelsen, men att bryta upp ett tak ovanför ett rum fullt av människor går inte obemärkt förbi. Alla som var där såg och hörde vad männen gjorde. Det var nog inte någon som tvivlade på att de var väldigt målmedvetna.
Så sänkte de ned den lame till Jesus. När han såg deras tro, sade han till den lame, mitt barn, dina synder är förlåtna. Jaha, och sen då? Tänk om berättelsen hade tagit slut här? Hade den lame fått ligga kvar där framför Jesus tills han undervisat färdigt och sen hade vännerna kommit och hämtat honom igen? Kanske det. Ändå är det just det här uttalandet som är händelsens höjdpunkt. Dina synder är förlåtna.
Den lame hade ju inte ens bett Jesus om förlåtelsen. Det var när Jesus såg de andras tro som han förlät den lame mannen hans synder. På sätt och vis är det här helt i linje med den lutherska tolkningen av nåden. Vi kan inte själva förtjäna syndernas förlåtelse. Det är bara genom tron på Jesus som vi får ta emot syndernas förlåtelse, av nåd. Och i den här berättelsen verkar det inte ens krävas att den lame mannens tro är stark, det är hans vänners tro som gör intryck på Jesus.
Det räcker med att tro att man vill tro. Då söker man sig till sammanhang där tron kan få växa. Sammanhang där andra bär oss av sin tro. För att bara sitta ensam hjälper sällan tron att växa. Hur mycket du än läser din Bibel i din kammare så behöver tron bränsle i form av andras tro. Det är när vi lever ut vår tro tillsammans som den växer bäst.
Samtidigt är det fullt möjligt att vi blir burna utan att vi ens vet om det. När vår tro är svag eller fattas helt och hållet, kan det finnas andra som bär oss i förbön. Andra som ber att vi ska hitta Jesus, som ber att vi ska bli burna och nedsänkta som den lame mannen genom taket framför Jesus så att han kan förlåta våra synder.
Men jag vill ännu gå tillbaka till ögonblicket när Jesus säger mitt barn, dina synder är förlåtna. Vilken antiklimax. Så snopet. Det hände ju ingenting. Men som tur är fortsätter berättelsen och den lame mannen får höra stig upp, ta din bädd och gå hem. För det var väl det som vännerna ville. Att han skulle bli helad och kunna gå igen. Det är väl det vi alla vill. Vi vill bli renade, helade och som nya människor. Varje gång vi kommer till gudstjänsten får vi bära fram vår syndabekännelse och vi får höra prästen säga: Jesus säger: Var inte orolig, mitt barn, dina synder är förlåtna. Som hans tjänare förkunnar jag dina synders förlåtelse i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Men händer det någonting? Känner vi verkligen att vi har lagt ner vår börda i kyrkan och kan gå därifrån med lätta steg? Skulle vi också behöva höra orden stig upp, ta din bädd och gå hem?
Jag undrar om vi verkligen kan ta emot orden och verkligen tro att det är Jesus som säger orden. Att tro att det verkligen är Människosonen som har makt att förlåta synder på jorden, som talar till oss varje söndag i gudstjänsten. Jag tror faktiskt att det är lättare att ta till sig att Jesus finns där i brödet och vinet vid nattvardsbordet än det är att tro på orden dina synder är förlåtna. Ändå är det ju samma sak. Genom brödet och vinet får vi del av Jesu offerdöd som är försoningsoffret för våra synder. Vi är förlåtna.
Åter en gång säger jag att det räcker med att tro att man vill tro. Det räcker med att vi blir burna av andra fram till Jesus. Det räcker att vi får höra att våra synder är förlåtna, även om vi inte kan stiga upp, ta vår bädd och gå igen. Det är genom att synderna blir förlåtna som vi blir hela, som vår relation med Gud blir hel. När vi litar på det får vi vila i Guds hand, även om vi inte kan förstå vad det är som sker runt omkring oss.
Amen.