Det är inte alltid som mina egna tankar riktigt räcker till för att formulera en hel predikan. Då söker jag efter inspiration och hjälp. Den här gången valde jag att gå i dialog med Bo Brander och en predikan han låtit publicera i Boken Ett år med Jesus som Göran Skytte sammanställt.
Dagens evangelium är en del av den text i Johannes evangeliet som kallas avskedstalet. Händelserna utspelar sig när Jesus och lärjungarna firar påskmåltiden och Jesus har nyss instiftat nattvarden. Nu talar han om hur han kommer att lämna lärjungarna, men att han kommer att sända dem en Hjälpare, sanningens ande. Vi vet hur det gick och vi förstår vad det är Jesus talar om, men den där kvällen satt lärjungarna där med myror i huvudet. De kanske tyckte att Jesus pratade mera oförståeligt än vanligt. Samtidigt kunde Jesus inte berätta i klartext vad som skulle komma att hända för de skulle ändå inte ha förstått det. Jesus säger ju faktiskt i texten att ”Jag har mycket mera att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.”
Jesus säger alltså att han ska sända en Hjälpare och när han kommer, sanningens ande, ska han visa världen vad synd, rättfärdighet och dom är.
Synd, rättfärdighet och dom. Det här är tre ord som är väldigt centrala i den kristna tron, men som samtidigt är väldigt svåra att greppa om inte någon förklarar dem för en. Vi har alla hört de här orden många gånger, men om jag nu skulle be någon av er stiga upp och förklara vad de betyder kan det hända att det inte skulle finnas så rysligt många frivilliga. Fast jag själv har hört och läst de här orden och fått dem förklarade för mig får jag erkänna att det är svårt att sätta ord på vad de egentligen betyder. Jesus säger själv i texten vad orden betyder. Synd är att inte tro på Jesus. Rättfärdighet: Jesus går till Fadern och vi ser honom inte längre och Dom: denna världens härskare är dömd. Men det är så kortfattat att det ändå blir lite svårförståeligt. Så jag vände mig till en annan präst som är teologiedoktor för att få lite hjälp. Jag läste vad Bo Brander skrivit om saken i en predikning över samma text. Han förklarar synden så här: Det finns en vanföreställning om att den som inte syndar är precis som alla andra fast lite mera snöpt och lite mera tråkig plus att man läser Bibeln och sjunger psalmer. Men att inte synda utan tro är att leva i en nära relation med Gud. — Det som skiljer oss från Gud är synd. …När synden överbryggas … är gemenskapen där och då vet man att Gud finns. — Lika mycket som en nyförälskad … är kär. Det är ingenting man behöver ifrågasätta och gå och tvivla på och säga att ”jag har inte riktigt tagit ställning, jag jobbar på fråga”, man bara är kär. När den Helige Ande kommer vill han hjälpa oss att förstå att Gud finns och att han är svårartat kär.
Jag håller helt med Jesus och Bo Brander i den här saken. Synd är att inte tro på Jesus. Synd är det som skiljer oss från att vilja ha en relation med Gud. Man behöver alltså inte göra livet tråkigt bara för att man tror på Jesus och vill leva nära Gud.
Rättfärdigheten då? Vad var det Jesus sade? Jo, att han går till Fadern. Men det om någonting är kortfattat och svårförståeligt. Hur ska vi förstå det? Brander säger så här: Det betyder att det liv som Jesus gestaltar, och som vi kan läsa om i evangelierna, är det mest fulländade, goda, barmhärtiga liv som levts på denna jord. Därför är vägen till Gud Fader vidöppen för honom. Bara den rättfärdige kan komma Gud nära. Om vi närmar oss Gud utan rättfärdighet skulle vi bränna oss på hans helighet redan på miljoner ljusårs avstånd. Men i Jesu ord om rättfärdighet, och att gå till Fadern ligger en inbjudan.
Han vill dela med sig av sin helhet, av sin godhet, av sin renhjärtenhet, av sin skönhet och sin härlighet, kort sagt, göra oss lika honom. — det egentligen enda viktiga är att låta sig formas till större Jesuslikhet. Då är hela livet, oavsett om man sitter i rullstol eller snurrar på affärsresor runt jorden, en väg som till slut leder in i Guds famn.
Rättfärdig blir man alltså genom att bli så lik Jesus som möjligt för vägen till vår Gud och Fader går genom Jesus.
Så till sist domen. Jesus säger denna väldens härskare är dömd. Brander skriver att han kommer att tänka på katolska kyrkans påvar. Han säger att det är ett mirakel att det alls finns kvar någon kristen kyrka efter två tusen år med tanke på hur förfärligt dåliga påvar det har funnits under historien. Det har funnits bra påvar både tidigt i kyrkans historia och under senare år och ibland där emellan också men det har funnits påvar som har varit så förblindade av den makt påvepositionen varit förknippad med att det är alldeles förskräckligt. Trots det har kyrkan överlevt.
Jag citerar åter Brander: Kyrkan har under hela sin historia ansetts som en snart utplånad rörelse – ersatt med mer aktuella, klokare och förnuftigare tankar. Dessa alternativ har inte sällan inom ett par decennier avslöjats som mänsklighetens värsta förgörare, och så har de rasat samman. Men kyrkan har bestått. Den har sett regimer, filosofer och trender komma och gå. Den har växt ut över alla kontinenter. Mest segerrik har den varit när den saknat världslig makt. Ofta har den segrat just när den fått lida. Inte sällan har den förnyats av några mycket få människor. Ofta har de dykt upp från oväntat håll på det mest oväntade sättet. Den Helige Ande lär oss att det inte är Kristi kyrka som är dömd utan de gudlösa system som för några ögonblick trollbinder människor – och sedan går under.
Som jag förstår det är det ondskan som är dömd, trots att den hela tiden försöker bryta sig in och förstöra allt vad den kan. Kyrkan och alla vi som tror och vill leva för att bli mera lika Jesus utmanas och hotas hela tiden av ondskan. Ibland faller vi för ondskans lockelser, men då får vi åter vända oss till den helige Ande för att be om hjälp för att komma loss. Ingen av oss går säker för ondskan, men varenda av oss får lita på och räkna med att vi, som himmelrikets medborgare i världen, har en Hjälpare som leder oss mot sanningen, mot rättfärdigheten, mot gemenskapen med Gud.
Amen.