Kolum i Kyrkpressen, 7 maj 2020

      Kommentarer inaktiverade för Kolum i Kyrkpressen, 7 maj 2020

Jag känner mig så liten. Jag känner att det skulle vara skönt att få krypa upp i mammas famn. Hon skulle smeka mitt hår och viska schhh, det blir nog bra. Hon skulle vagga mig tills mina tårar tagit slut och sen skulle hon säga nej nu, nu ska vi steka plättar!

Känner vi inte alla så ibland? Hur gamla och stora vi än blir bor det ett litet barn inom oss som saknar en mammas tröstande famn. Jag tror att vi kan känna det här oberoende av hur vår relation till vår mamma har varit eller är. Den där känslan av att behöva få vara liten och bli tröstad. Att få gråta ut all ilska, smärta och sorg i en trygg famn.

Behovet av trygghet och tröst tar aldrig slut. Det är ett mänskligt behov som bara kan tillgodoses av någon annan. Vi kan liksom inte trösta oss själva när vi känner oss tröstlösa. Den här våren har vi kanske känt oss extra otrygga och tröstlösa; samtidigt som vi tvingats avhålla oss från kramar och fysisk beröring. Vilken omänsklig kombination!

Hur ska man då kunna bli tröstad och känna trygghet i en orolig värld? Den fysiska beröringen är inte enda vägen att lugna vårt oroliga inre barn. En lugn röst och en bekant sång kan lindra känslorna nästan lika bra som en kram. Att få tända ett ljus och fira andakt kan ge känslan av en paus från alla bekymmer.

Den här våren har utbudet av andakter vi kan fira tillsammans, men på distans, svämmat över hela internet. De flesta församlingarna har sänt gudstjänster och andakter på nätet och vi får välja och vraka när och var vi vill delta. Vi behöver inte ens känna oss begränsade av församlingsgränser utan plötsligt är kyrkan verkligen en.