”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
Vad är det här för uppmaning av Jesus? Är det meningen att vi ska hata våra liv för att ha en chans till evigt liv? Jesus använder kraftiga ord som älska och hata, men jag tror att man kunde tänka i lite mindre extrema termer för att försöka förstå vad han menar.
Den som älskar sitt liv är nöjd med vad hen har. Livet känns fullständigt och man saknar ingenting mera. Det finns ingen längtan efter något mera utan det känns som att allt är perfekt precis som det är.
Medan den som hatar sitt liv inte är nöjd. Livet är kanske gott och man har allt vad man behöver, kanske till och med i överflöd, men ändå bär man på en känsla av att någonting saknas. Livet är inte fullständigt och perfekt.
Den som är nöjd med sitt liv har inget behov av att sträva vidare medan den som inte är nöjd fortsätter att söka efter livets mening. Vi kan leva i ett materiellt överflöd och ändå känna oss tomma inombords och vi kan leva i misär, men ändå vara tillfreds.
Jesus fortsätter: Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.
Man kunde tro att det är när vi följer Jesus som livet blir komplett och fullständigt, men min erfarenhet säger, att det är när man följer Jesus, man inser att man aldrig kommer att nå ända fram. Hur mycket vi än försöker älska så som han gjorde, så misslyckas vi. Hur mycket vi än försöker förlåta så som han gjorde, så misslyckas vi. Hur mycket vi än ber om Jesu hjälp att bli hela så fattas ändå alltid någon lite skärva. Det här gör att vi strävar vidare, framåt, mot det eviga livet genom att hata våra liv. Det är frustrerande och irriterande att inte nå fram av egen kraft, men det är just det som tvingar oss till att erkänna att vi behöver Jesus och hans kärleksoffer på korset.
Under fastan, som börjar på onsdag, förbereder vi oss med Jesus, att åter en gång gå igenom påskens händelser. I dagens evangelietext frågar Jesus sig om han borde be: Fader, rädda mig undan denna stund? Men han svarar själv: Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Jesus var alltså fullt medveten om vad som väntade, men det gjorde inte saken lättare för honom. Han var både människa och Gud. Han bar på alla känslor vi människor känner. Han var rädd för det som skulle komma. Men genom att han samtidigt är helt och hållet Gud kunde han gå in i lidandet utan att vika undan. Han visste ju också att på andra sidan döden väntade åter livet.
Jesus visste allt det här men människorna som stod runt omkring honom när han talade om sin kommande död förstod inte vad han talade om. Inte heller kunde de känna igen Guds röst när han talade och sade att han skulle förhärliga sitt namn igen. En del trodde det var åskan, andra tänkte det var en ängels dånande röst.
Så här är det ofta med oss också. Vi har svårt att i stunden förstå vad som sägs och avses, men efteråt när vi ser bakåt, förstår vi vad som hände. Den här evangelietexten är, som alla texter om Jesus, skrivna långt senare när alla kunnat förstå vad Jesus syftade på i sina kryptiska uttalanden. Det är först när vi står med facit på hand som vi kan tyda alla de tecken som hela tiden funnits där.
Idag vet vi alla hur det gick för Jesus så vi behöver inte gissa och spekulera i vad det är han försöker säga oss. Vi vet att han dog på korset för våra synders skull. Vi vet att när han sa ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” så var det precis det som hände. Han drar oss till sig. Han kallar oss ännu idag. Han kallar oss att ta del av honom i bröd och vin vid nattvardsbordet. Han vill att vi ska hålla oss nära honom för han vill att vi ska rädda våra liv till ett evigt liv.
Amen.