Predikan Hitis 12. augusti 2018

      Inga kommentarer till Predikan Hitis 12. augusti 2018

“Synd. Varför måste man hålla på och tala om synd hela tiden i kyrkan? Räcker det inte med att man känner sig uslig nog ändå?”

De här frågorna ställde en kvinna mig för flera år sedan och den gången visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade själv reagerat på att det i min hemkyrka talades så mycket om synd och jag hade lite svårt att förstå varför man ska hålla på och älta synden söndag efter söndag. Alla gudstjänster inleds ju med syndabekännelsen. Ur djupen ropar jag till dig Herre! Det är ju så deprimerande att det inte är klokt.

Dagens tema är självprövning. Det tror jag vi alla sysslar med lite varje dag. Vi funderar på om det där vi sagt uppfattats på rätt sätt. Om vi borde ha gjort annorlunda. Om vi kanske inte gjort vårt bästa den där ena gången. Här i Finland verkar det finnas en mentalitet av att man inte ska tro sig vara bättre än någon annan. Att lyfta fram sina starka sidor uppfattas lätt som skryt och skryta ska man ju inte. När det går bra för att man jobbat hårt och målmedvetet kanske man ändå svarar på beröm i stil med att äsch, ja, jag hade tur, istället för att säga att ja, jag har jobbat hårt och jag är nöjd över mina framgångar. Att förminska sig själv och det man gjort är synd. Ja, både i betydelsen att det är tråkigt och i den kyrkliga betydelsen av att det inte är bra. För självprövning handlar om att utvärdera sig själv. Att realistiskt konstatera att man är bra eller mindre bra på olika saker. Det är viktigt att veta sina styrkor och svagheter så att man kan vet när man kanske borde kämpa lite extra.

Jag känner en del personer som aldrig gjort något fel, enligt deras egen åsikt alltså. Kanske känner du också någon sådan person. När något går på tok hittar de alltid någon annan att skylla på. Det finns alltid en förklaring för varför det inte var personens eget fel att det gick som det gick. De här människorna är det jobbigt att leva med och jag tror att de egentligen har det ganska jobbigt med sig själva också. Då är det mycket lättare om man kan ha en realistisk självbild och vara medveten om att man själv inte alltid klarar av allt på egen hand.

I andra läsningen ur första Johannesbrevet hörde vi orden ” Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.” Jaha, deprimerande. Men om vi tänker på de här personerna som alltid skyller på andra och själv aldrig gjort något fel så kan vi konstatera att ja, de bedrar sig själva och sanningen är ganska avlägsen.

Därför är det viktigt att läsa vidare i brevet och inte missa fortsättningen. ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” Det är här nyckeln ligger till att vi i kyrkan pratar så mycket om synd. Utan att prata om synden kan vi inte lyfta fram förlåtelsen. När vi är medvetna om synden, när vi försöker vårt bästa men ändå misslyckas får vi bekänna att vi inte klarat av det vi borde och be om förlåtelse. Det är på precis samma sätt som när ett barn smyger åt sig några kex ut kakburken och sedan erkänner det, för att barnet vet att det har gjort fel. Mamma eller pappa säger: du är förlåten, du gjorde fel och du vet det så nu gör du inte om det. På samma sätt får vi komma till Gud varje söndag och bekänna att det inte gick så bra den här veckan heller. Jag försökte, jag ville inte göra fel men det gick på tok ändå. Då säger Gud jag vet vad du gjorde och jag ser att du ångrar dig. Jag förlåter dig och jag vill hjälpa dig att inte göra om det.

Skulle jag idag möta någon som skulle säga: “Synd. Varför måste man hålla på och tala om synd hela tiden i kyrkan? Räcker det inte med att man känner sig uslig nog ändå?” så tror jag att jag skulle kunna svara att vi i kyrkan inte pratar så mycket om synd som om förlåtelsen. Jag skulle be personen lyssna till slut och ta emot förlåtelsen.

Det är ganska skönt att få lägga ner alla funderingar på allt som gick fel inför Gud, det vill säga: bekänna sina synder och få höra att man är förlåten. För när man är förlåten behöver man inte längre älta. Det betyder inte att vi ska glömma utan att vi får behålla lärdomen av hur det gick och hur det kändes, när det gick fel men att vi inte längre behöver bära med oss skulden och skammen som följer med synden. Att bära på skuld och skam är som att bära på tunga stenar som drar ner en, hela tiden. De stenarna får vi lämna kvar hos Gud idag och när vi går härifrån är det med lätta steg för vi är förlåtna. Förlåtelsen är verklig och den är din och min.
Amen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *