Den här predikan höll jag i Åbo domkyrka vid konfirmationen av de ungdomar som jag varit på läger med och sedan följt som ledare för skribaträffar under hela våren.
Det här är en dopklänning. Det är den jag döptes i för bra många år sedan. Nu är den pytteliten men då var den alldeles för lång. Så är de allra flesta dopdräkterna, alldeles för långa. Tanken är att det ska få symbolisera att det lilla barnet efter dopet ska få växa till i tro, i mognad och i kroppen. Det finns ”växarmån” i dräkten.
Idag när vi firar konfirmation är raderna här framför mig fulla av ungdomar i vita albor, i konfirmationsdräkt, och den är rätt passlig på dem allihopa. Symboliskt är det samma dräkt som ni hade när ni döptes men nu har ni växt i den så att den passar. Fast om man tittar riktigt noggrant så finns det nog fortfarande växarmån i våra albor. Ärmarna är kanske lite långa? Runt midjan ryms det nog några centimeter till. Och fast vi skulle växa en halv meter till på längden skulle alban ändå inte bli allt för kort. Fast det är ju kanske inte fysiskt man behöver växa till? Kanske det är så att man behöver växa till på ett annat sätt?
Under den här skriftskoltiden har vi tillsammans fått fundera kring tro och kristendom, vi har lärt oss mera om vår kristna tro och fått växa och mogna i vår egen tro. Nu får ni ta ställning och bekräfta den tro ni döpts till, konfirmera att ni vill fortsätta växa i tro, med Guds hjälp. För det är inte så att ni nu när dräkten är passligt lång har vuxit färdigt. Det har nog ingen av oss. Varje dag får vi lära oss något nytt. Ibland tvivlar vi, ibland kan vi känna oss säkra på vår tro, ibland gör vi bort oss ordentligt, ibland lyckas vi göra det som är rätt, men vi behöver nog alltid Guds hjälp att fortsätta vandra på trons väg.
I Bibeln finns många kloka ord och hjälp på vägen. På skribalägret fick jag visa er hur man gör när man slår upp i Bibeln. Ni minns att det finns ett annat system än vanlig sidnumrering för att hitta rätt. Det tog inte lång stund innan ni klurat ut systemet och kunde hitta bland bibelverserna. Som den här i Ordspråksboken: Människors ord är som djupt vatten, men vishetens källa en strömmande bäck. Det är bra med djupt vatten, man kan hoppa i med huvudet före och simma omkring där men om vattnet blir stillastående blir det unket och då smakar det illa. Då är det bättre med vatten från en strömmande bäck som smakar friskt och som man kan dricka för att släcka törsten.
På lägret delade vi många ord. Nästan alla tyckte om att prata, både vi ledare och ni konfirmander. Ibland blev det för många ord på en gång och då fick vi ta till ett speciellt tecken. Då blev det tyst och så kunde vi börja om. Så här är det i livet också. Ibland blir det för många ord på en gång. Ibland blir det oövertänkta ord som sårar andra. Ibland blir det tröstande ord som hjälper och stöder. Ibland blir det osanna ord som man aldrig borde ha sagt. Ibland låter man bli att säga det man allra mest borde ha sagt. Ibland skulle man behöva en kompis som visar ett tecken så att man förstår att vara tyst en stund.
Det här är inget nytt fenomen utan högst allmänmänskligt. Det var likadant på Jesu tid som idag. Därför finns ordspråken nedskrivna i Bibeln för att hjälpa oss på vägen.
Dårens mun blir hans fördärv,
hans ord en fälla för honom själv.
Baktalarens ord är som läckerheter,
de slinker ner i människans inre.
Det är så lätt att låta tungan slinka iväg och säga ord som inte är bra. Paulus talar också om hur tungan ställer till det för oss. Han beskriver hur man kan styra stora skepp med ett litet roder, hur man kan styra hästen med betslet men hur oerhört svårt det är att hålla tungan i styr. Vi behöver vakta på vår tunga. Tänka efter före vi öppnar munnen. Välja orden vi säger med omsorg.
Fredrika: Har du några tips på hur man kan låta bli att prata illa om andra? Fredika svarar.
Jag tänker att det finns två snabba och enkla regler man kan följa. Den ena kan man läsa i Matteus 7:12 ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” och om man känner sig lite osäker kan man lägga till What Would Jesus Do? Vad skulle Jesus göra?
Fredrika: Vilket är ditt favoritminne från skriban? Fredika svarar.
Fredrika: Vad vill du att konfirmanderna tar med sig från skribatiden? Fredika svarar.
Jag hoppas att ni konfirmander har fått känna att ni är viktiga och bra precis så som ni är. Jag vill att du bär med dig vetskapen om att du är älskad, uppskattad, omtyckt för att du är du. Gud behöver dig och vill att du ska ha det bra. Vi är alla olika och bra på olika saker. Ingen av oss är perfekt, tro inte det om någon. Det är när vi gör saker tillsammans som vi blir en helhet och kompletterar varandra. Därför är varje människa viktig på just sitt eget sätt.