Andrum 29.6.2017

      Inga kommentarer till Andrum 29.6.2017

(Sång)
Rör mig Gud,  rör mig Gud, låt mig känna dig, rör mig Gud.

Det är bra länge sen jag själv gick i skriftskola och blev konfirmerad. Faktiskt så länge sen att läger inte var ett alternativ i min församling utan skriftskolan ordnades som dagsundervisning hela juni fram till midsommar då konfirmationen ägde rum.

I år kom så dagen när jag skulle iväg på mitt första skribaläger, nu som praktikant och ledare. Jag var rätt spänd inför uppgiften. Jag visste ju inte riktigt vad som väntade. Jag packade min väska med lektionsmaterial, kläder och gott humör. När jag kom till lägergården och mötte de andra ledarna och hjälpisarna såg jag att vi var ett bra team i olika åldrar. Tillsammans med konfirmanderna skulle vi fundera kring vad dopet betyder, den kristna tron och hur det kan vara att vara kristen. Det kändes bra men ännu pirrigt.

Så kom konfirmanderna och lägret började. Det blev ganska långa dagar där vi varvade lektioner, lekar, fritid, mat och andakter. I blandningen av allvar och lek växte en lägergemenskap fram. Vi levde som i en bubbla på lägergården, avskärmade från samhälle och vardagsliv. Ibland var det en utmaning att motivera ungdomarna att orka lyssna och ta in vad vi ledare försökte förmedla, ibland var det mest skratt och fniss. Ibland kändes det hopplöst, ibland extra fint. Ibland kunde hela gruppen vara alldeles tyst och mysa i mörkret med filtar och dynor medan en av ledarna läste en spännande berättelse. Då var det en gemenskap som vilade i Guds famn.

Att vara ledare för en skriba kan vara nog så utmanande. Det behövs en hel del förberedelser men samtidigt ett stort mått av flexibilitet. Det man planerat går plötsligt inte att göra och då gäller det att blixtsnabbt ta till en plan B. Jag tror att kärnan i vad de flesta ledare vill förmedla under ett skribaläger inte handlar om teoretisk kunskap och utantill läsning utan det är känslan av att vara älskad. Älskad utan förbehåll. Älskad för den man är. Älskad av Gud. Att uppmuntra till att våga släppa förutfattade meningar och ta steget ut i det okända. Att våga tro att Gud finns där, för dig och mig, genom allt. Längtan efter allt det här, har på sätt eller annat, fört konfirmanderna till skribalägret. De vet kanske inte om det själva men en liten låga av längtan fladdrar nog i dem och oss alla. Det är ledarnas uppgift att ta hand om den här fladdrande lågan och bekräfta den. Vi ledare får visa och säga att vi ser din längtan och du är på rätt väg. Vi går med dig en bit och ger dig verktyg för att vandra vidare längs den här vägen.

Förutom ledarna finns hjälpisarna som är en fantastisk grupp av ungdomar. De har sin egen skribatid i färskt minne och har efter det gått en omfattande utbildning. De är en sorts buffer mellan de vuxna ledarna och konfirmanderna. De är till stor hjälp för att bygga gemenskap, solidaritet och en accepterande anda på lägret. De håller ett öga på att ingen känner sig utanför och att ingen blir utsatt för nåt elakt bus. Jag vill kalla dem klistret som håller ihop lägrets alla delar.

Så tog vår lägervecka slut, mycket fortare än jag trott. Sista kvällen firade vi en stämningsfull andakt med ljuständning och bön och följande dag bröt vi upp och alla drog hem till sitt. Känslan efter lägret var kluven, dels var det skönt att det var över och dels kändes det tomt att lämna gemenskapen. Jag är ändå övertygad om att det här bara var början. Här sådde och vattnade vi ett frö av tro som får växa till med tiden.

(Sång)
Rör mig Gud,  rör mig Gud, låt mig känna dig, rör mig Gud.
Jag har sökt och sökt efter dig i en ytlig värld.
I mörkret har jag öppnat mig.
Ge mig tröst, ge mig tro på ditt ord.
Ordet som kan rädda mig, ta mig ombord.
Rör mig Gud,  rör mig Gud, låt mig känna dig, rör mig Gud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *