Hade du över huvudtaget läst nånting till provet? frågar finskaläraren i gymnasiet när hon delar ut det rättade provet till mig. Tonen är anklagande och får mig att förstå att det inte är särskilt många poäng som jag lyckats skrapa ihop med mina provsvar. Finskan känns hopplöst svår för mig och jag vet inte hur man ska göra för att kombinera ord med grammatik för att producera korrekta meningar. Vad ska jag svara på hennes fråga?
Jag som stod där med mitt misslyckade prov framför läraren heter Janette Lagerroos och bor i Nagu. Det här är den andra av mina tre aftonandakter på temat frälsning.
Den gången, när jag blev ifrågasatt av min lärare, kände jag mig dum och lat. Men, min rumskompis höjde sin röst till mitt försvar. Hon berättade att jag läst och pluggat tills jag grät kvällen före provet. Jag blev inte övergiven för att jag misslyckats i provet. Jag hade en vän som kunde försvara mig.
Idag vet jag att det funnits brister i finskaundervisningen genom så gott som hela min skolgång och jag lyckades inte med lärarnas hjälp lösa koden för hur det finska språket fungerar. Då hjälper det inte att plugga frenetiskt, provresultatet blir ändå ingen höjdare. I nåt skede hjälpte en annan vän mig att förstå ändelsernas märkliga funktioner och senare blev jag kär i en man som bara pratade finska. Kärleken blev för mig det som gjorde att jag vågade börja prata och på nåt underligt sätt lyckades jag knäcka koden för hur ord och grammatik tillsammans bildar förståeliga meningar. Idag kallar jag mig nästan tvåspråkig och finskan löper, inte felfritt, men smidigt.
Min erfarenhet av kampen med språket har jag tagit med mig in i trons värld. Jag är milt allergisk mot så kallad kyrkiska, där man använder ord och uttryck som är specifika för kristendomen. Ordet frälsning är faktiskt ett av dem. Det är en term som behövs och som fyller en funktion, men om man inte är van med de speciella orden kring kristen tro, kan de orden avskräcka mera än tilltala. Då gäller det att hitta synonymer, ord som betyder ungefär samma sak, och som kan bli förstådda och tilltala även den som inte känner sig hemma med kyrkiskan.
Frälsning kan förklaras som räddning eller befrielse och de orden är betydligt mera vardagsnära. Jesus talade till människorna han mötte på ett vanligt och vardagligt sätt. För Martin Luther var det viktigt att man talade om och kunde läsa om Gud på sitt eget modersmål. Språket är en nyckel till vår tro och till vårt inre.
Att våga tala om Gud med vanliga ord och beskrivningar ur vardagen uppskattas av de flesta. Även om Gud är helig och alltid större än vi kan förstå, så är hen också närvarande i vardagen och närmare oss än vi ibland tänker oss. De ålderdomliga uttrycken som på något sätt standardiserats i språket kring kristen tro gör att Gud känns mera främmande och frånvarande än hen egentligen är.
Kan hända tycker någon att man är respektlös om man kallar Gud för hen, som jag nyss gjorde, men för mig är det ett sätt att öppna upp för att vi egentligen inte kan beskriva Gud med ord.
Frälsningen är att vi har en vän som ställer sig upp till vårt försvar, även då vi till synes varit lata och gjort fel. Även om vi inte behärskar de rätta termerna och språket känns bakvänt, så får vi lita på att Jesus är med oss i allt vi gör. Den kärlek som Gud visat oss, genom Jesus liv, lidande och död, är en förlösande kärlek så att man vågar tala även om orden och grammatiken inte alltid faller samman helt perfekt.
Må Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden, välsigna dig. Amen.
Lyssna här till psalm 830 som ingick i radioandakten.