För ett år sedan kunde ingen av oss föreställa sig att världens skulle se ut som den gör idag. Vi levde på hoppet om att coronapandemin skulle mattas av och försvinna och att allt skulle återgå till det normala, det nya normala. Visst var vi medvetna om att klimatkrisen hela tiden påverkar världen och att sjukdomar kommer och går. Liksom att krig blossar upp på olika håll. Men på nåt sätt tror jag ändå att vi levde i en föreställning om att det skulle bli bättre och att katastroferna inte riktigt berör oss just här i världens vackraste skärgård.
På samma sätt var det säkert i Jerusalem när Jesus närmade sig staden. Människorna levde sina liv och vardagen rullade på. Vanor och traditioner kom till och man tänkte inte så mycket på det. Gemene man och kvinna levde enligt de regler och förväntningar som fanns, men man var kanske inte så medveten och uppmärksam på Gud som Gud önskade.
När Jesus närmade sig Jerusalem och templet föll han i gråt. Där kom han, alla människors räddning och fredsfurste och ingen brydde sig om det. Människorna i staden förstod inte vem han var och kanske ansåg de inte heller att de behövde någon räddare.
Eller jo, det ansåg de nog. Jerusalem var ockuperat av romarna och judarna väntade på sin Messias som de tänkte skulle komma med stor kraft och kasta ut romarna ur landet och på så sätt ge judarna deras rike åter. Men Jesus var och är ingen jordisk kung med krigshär som drar ut i krig eller gör revolt. Jesus är Guds son. En frälsare som går i döden för oss istället för att döda andra.
Det är rätt så obekvämt att tänka sig att Gud även idag ser på världen med trötta ögon och suckar uppgivet över vår mänskliga trångsynthet och ständiga makthunger. När vi läser dagens texter hör vi att Gud om och om igen har ruskat om sitt egendomsfolk för att det har varit uppstudsigt, olydigt, ovaksamt och glömt bort sin Gud. Situationen i världen idag låter obehagligt lika som det vi kan läsa i Bibeln om. Speciellt från texterna i Uppenbarelseboken kan vi dra paralleller till det som händer i världen idag.
Hur ska vi förhålla oss till det? Ska vi rycka på axlarna och säga att det där är sagor som skrevs för ett par tusen år sedan och de har ingen betydelse idag? Eller ska vi känna hur skräcken och ångesten tar tag i oss och tro att det som står i Uppenbarelseboken verkligen håller på att ske just nu?
Jag tror inte att vi ska falla i någotdera diket. Vi ska ta världens kris på allvar och vi ska vända oss till Gud med vår oro och vår förtvivlan. För även om Gud åter en gång suckar över mänskligheten så ser Gud också på oss med kärleksfulla ögon. Han ser allt det goda som sker mitt i allt det onda. Han ser när vi gör vårt bästa för att hjälpa varandra och jordklotet att överleva. Han ser att det finns hopp för mänskligheten men att det också behövs ruskas om.
Jag är rätt säker på att den gången när Jesus kom in i templet och körde ut dem som drev handel där, så fanns där också människor som uppriktigt och ärligt ville komma till templet för att be. Men, de visste kanske inte att vi inte når fram till Gud genom att köpa offergåvor och skrytsamma gärningar. De hörde fariséerna stå längst framme och be med hög röst och de trodde att det var så man ska göra. De såg månglarna bjuda ut duvor och lamm till offergåvor och de tänkte att det väl är så man ska göra.
När vi följer mänskliga ledare finns det alltid en risk för att vi hamnar fel. Makten stiger människor åt huvudet och ledare har inte sällan narcissistiska drag som gör att de kommer framåt. Det kanske börjar med en ärlig önskan om att göra något bättre, men på vägen kan det halka iväg åt fel håll. Makt och pengar är lockelser som förleder oss och får oss att glömma att Gud är den ledare vi ska följa och söka oss till.
Den som vill vara störst i Guds rike ska vara de andras tjänare, läser vi i Matteus evangeliet. (Matt. 23:11) För den som vill stå längst fram, högst upp och ta emot folkets jubel låter inte de här orden särskilt attraktiva. Den som vill ha mera och mera är sällan den som ödmjukt stiger åt sidan och säger, nej, gå du först.
Dagens tema är kallelsetider och det temat återkommer vi till varje år. Ändå tänker jag att det temat är särskilt aktuellt i världen idag. Gud kallar på oss. Han griper inte in mot ondskan eftersom vi själva tillåter den att regera. Istället kallar han på oss. Han står stadig när världen gungar. Han sträcker ut sina händer mot oss och säger Kom. Var inte rädd, jag är här hos dig. Vi behöver inte bli förtvivlade när vi ser hur världen står i brand utan vi får lita på att Gud är med oss i allt som händer. Vi får komma sådana vi är, med allt vårt tvivel, all vår ångest och all vår rädsla för framtiden, vi får vända oss till Gud och säga Hjälp mig, håll om mig. Gud jag vill vara ditt barn som du bär i din famn.
När vi vänder oss till Gud, utrustar han oss med mod, styrka och kraft att sprida budskapet om Guds förlåtande kärlek till människorna runt omkring oss. När andra ser att vi mitt i världens kaos står raka i ryggen frågar de sig vad vi har som de inte har. De frågar oss vad det är som bär oss när hela världen tycks falla i bitar. Då kan vi dela med oss av budskapet om att Gud tar emot oss alla när vi vänder oss till honom i tron på Jesus Kristus.
Vi har ett hopp som sträcker sig långt längre än den här jorden, den här världen. Jesus har lovat ta emot oss i vår Faders himmelska hem och det är dit vi är på väg. Vi vandrar mot ett evigt liv i himlen. Amen.