När jag först kom till Houtskär som präst 2019 och höll en andakt på Serviceboendet Fridhem mötte jag Holger Jansson. Han var bygdens sista krigsveteran, 97 år gammal och han hade alltid någonting att påpeka eller fråga när vi träffades. Det jag minns från vårt första möte var hur han hötte med fingret och sa ”Hördu!” på sitt kännspaka sätt och sen fick jag höra hur förtretad Holger ännu var, över 80 år senare, på prosten Gräsbäck som vägrat Holger tillträde till skriftskolan ett år tidigare än brukligt. Holger ville bli konfirmerad tidigt för han skulle ut på sjön och det fick man inte om man inte var konfirmerad. En jämnårig kamrat som varit aktiv i Kyrkans ungdom blev konfirmerad tidigt och kom iväg ut på sjön. Den orättvisan hade Holger aldrig glömt.
Det var den gången som jag förstod hur stor inverkan det jag gör som präst kan ha på en människas liv. Tänk att jag, 80 år senare, ännu fick ta emot ilska över det min tidigare kollega gjort!
Att bli präst är för de flesta ett stort steg som görs efter moget övervägande och med en förvissning om att vara kallad av Gud och församling. Så också för mig. Innan jag blev prästvigd fick jag hjälpa till här i Houtskär som predikobiträde en liten tid och när jag skulle bli prästvigd fanns det en stilla kallelse till Houtskär som jag ignorerade. Men jag har märkt att när Gud har en plan så kan man, som Jona försöka smita från den, men den kommer fatt en på sätt eller annat. Jag kom till Houtskär som tf. kaplan första januari 2019 och det verkar som att Gud nog visste var jag hör hemma. Här fick jag, tillsammans med mina kollegor och församlingsborna, börja förverkliga min vision om hur en församling ska fungera och verka.
Sen blev det ett avbrott, en prövning, för både församling och mig. Men vi bestod provet och kallelsen består. Församlingen visade med all önskvärd tydlighet att de ville ha mig kvar som sin präst och jag fick fundera över om jag verkligen ville komma tillbaka till Houtskär. Med det stöd och den kärlek som jag har fått ta emot här, känns Houtskär verkligen som hemma och valet blev självklart.
Nu får jag fortsätta arbetet att bygga församling tillsammans med mina kollegor och församlingsborna. Det arbetet liknar på många sätt ett husbygge eller kanske mest att hålla en trädgård. Det är ett evighetsprojekt som aldrig blir helt färdigt. Man kan så, vattna och odla. Skörda ibland, misslyckas ibland. Man har fina planer och stora visioner, men sist och slutligen beror resultatet på hur väl man jobbar tillsammans och om arbetet välsignas och stöds av Gud. Det någon annan sått kan jag få skörda och det jag sår kanske gror och mognar långt efter att jag lämnat över hackan till någon annan i kedjan av Guds trädgårdsarbetare.
I dagens evangelietext talade Jesus om hur vi kan bedöma såväl träden som profeter på sin frukt. Ett gott träd bär god frukt. Vi är inte så vana med druvor och fikon, utan i vår del av världen skulle vi kanske hellre tala om päron och äpplen. När jag läste texten tänkte jag på mitt eget äppelträd där hemma i trädgården. Det är ett bra träd, men varje år har det också en hel del dåliga äpplen. Det drabbas av mumiesjukan och rönnbärsmal och en del av äpplena blir oätliga. Men det är inte det som Jesus avser med dålig frukt. Alla goda fruktträd kan få frukt som skadas på nåt sätt så att den blir dålig, men det beror på yttre omständigheter. Inte på att trädet i sig är dåligt. Ett dåligt träd producerar ingen god frukt alls. Det är som att förvänta sig äpplen av en tall.
Dagens texter är och har alltid varit aktuella. Där det finns framgång, finns det människor som vill surfa med, utan att egentligen bry sig om kärnan i budskapet. Vårt samhälle är idag på många sätt uppbyggt kring framgång, självförverkligande och rikedom. Om du inte syns och hörs finns du inte. Den som väljer bort konsumtion, sociala medier och snabba lösningar ses som aningen udda. Men samtidigt riskerar den som väljer konsumtion, sociala medier och snabba lösningar att ses som ytlig och flyktig. Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska balansera mellan livets ytterligheter.
Det finns mycket som vid första anblick verkar hur bra som helst, men när man synar det i sömmarna så kanske man upptäcker bakomliggande agendor, falska löften och snikna förväntningar. Samtidigt ska vi inte tro att det som ser fromt och rejält ut heller alltid vill den nästas bästa. Det som motiveras med ord om omsorg och kärlek till nästan, är kanske ändå något som kväver och bara gynnar den som för fram budskapet. Vi behöver alltid pröva och bedöma för att avgöra om det vi ser framför oss verkligen är gott.
I den första texten hörde vi att det är Guds bud vi ska följa. Förutom de tio budorden som Mose förmedlade till oss, får vi komma ihåg det bud som Jesus lade till när han sade: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)
När vi frågar oss om det vi gör, är kärleksfullt på det sätt som Jesus älskar oss, så blir vi till goda träd som skjuter skott och producerar god frukt. Ibland kanske våra goda avsikter ändå drabbas av något så att frukten ruttnar, men det är inte så farligt. När vi prövar och misslyckas, får vi be Jesus om förlåtelse och hjälp, och sen ta nya tag och pröva igen.
De gånger jag tvivlar på mig själv försöker jag påminna mig om alla de goda förebilder jag har i bibelns olika personer. Alla de som hade fel och brister, men ändå fick Guds förtroende att verka för hans rike. Ingen av oss är felfri, men vi får göra så gott vi kan. Om jag tvivlar ser jag också på de frukter jag tycker mig se växa i vår församling. Det engagemang, den uppslutning och den uthållighet som jag redan har sett genom åren kan jag inte tro att är något annat än god frukt.
Jag hoppas och tror att den goda frukt som växer i vår församling ska sprida sin goda doft vida omkring och locka och inspirera flera att ta del i församlingens verksamhet, lyssna till Guds ord och dela gemenskapen som vi har tillsammans.
Jag hoppas och ber, att när någon av mina konfirmander träffar prästen på serviceboendet om 80 år, ska hen inte behöva hötta med fingret och berätta om hur orättvist hen blev behandlad av mig.
Amen.