Vi har hört två berättelser om människor som gjort fel. David såg inte vad han gjort fel innan Natan berättade en liknelse för honom. David blev upprörd över vad Natan berättade och dömde mannen i berättelsen till döden. När Natan påpekade att David själv gjort likadant tvingades han inse att han dömt sig själv till döden och han bekände sin synd. Natan förmedlade Guds förlåtelse och David fick leva.
När vi gör saker som är fel rättfärdigar vi dem ofta i våra tankar. Vi hittar på förklaringar och ursäkter, men när vi hör eller ser att någon annan gör fel, då är vi snabba att döma.
I den andra berättelsen är det en kvinna som begått äktenskapsbrott som förs till templet för att dömas av de äldste. Jesus är där och de skriftlärda och fariséerna tar chansen att utmana honom. De visste att Jesus predikade att allt i Mose lag gällde och samtidigt talade han ständigt om kärlek, barmhärtighet och förlåtelse. Om han hade sagt: ”Ja hon är skyldig, stena henne” hade de skriftlärda och fariséerna kunnat anklaga honom för att inte leva upp till den kärleksfullhet, barmhärtighet och förlåtelse som han predikade. Om Jesus hade sagt: ”Jag förlåter henne, låt henne gå” hade de skriftlärda och fariséerna utropat ”Men du har själv sagt att Mose lag gäller, vad är nu det här för skenhelighet?”
Jesus säger varken eller. Han säger: ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen på henne.” Där står de äldste, de skriftlärda, fariséerna, alla de som Jesus undervisade och när de tänker efter inser de att ingen av dem är felfri. Ingen av dem är utan synd. Det finns bara en där som är utan synd och det är Jesus. Han greppar inte en sten, utan han böjer sig ner och skriver på marken. Han ser inte på dem. Han förebrår ingen.
Det står att de äldste avlägsnade sig först. De är de mest bevandrade i de heliga skrifterna och de inser vad det är Jesus sagt dem. De går därifrån för inte ens de är utan synd. Resten av människorna följer efter. Om inte ens någon av de äldste kastar sten på kvinnan, hur skulle någon av de andra kunna göra det?
När så alla avlägsnat sig förutom kvinnan ser Jesu upp. Han frågar vart alla tog vägen. Var det ingen som dömde kvinnan? Hon svarar på hans fråga. Nej, ingen dömde henne. Och Jesus säger ”inte heller jag dömer dig.” Han säger inte att han förlåter henne, han säger inte att det inte var fel det hon gjort, men han dömer henne inte. Det här är inte domens dag. Den dagen kommer senare och då är det Gud Fadern själv som är domare. Han som vet allting och kan ta alla aspekter i beaktande när domen ska förkunnas.
Men Jesus säger också, synda inte mer. Han uppmanar kvinnan, han uppmanar oss, att vilja leva våra liv utan synd. Han är fullt medveten om att vi inte kommer att lyckas men han ger oss riktningen. Om vi lever i viljan att inte synda så gör vi vårt bästa för att låta bli.
Men när vi misslyckas, när vi ser någon annan misslyckas, får vi visa vår barmhärtighet. Vi ska inte döma men inte heller släta över och gå vidare, utan vi får stanna upp och reflektera, stöda, tillrättavisa och förmana. Det är en av orsakerna till att tro inte bara är en privat sak. Vi behöver leva i en gemenskap där vi kan stöda och hjälpa varandra. Där vi som Natan kan berätta för varandra om de fel vi gör men inte själva ser. Det är inte roligt att bli tillrättavisad och påmind om att man gjort fel, men om man inte blir upplyst om sina fel och brister och tar lärdom av det som gått fel så kan man glida iväg långt bort från Gud och det som är rätt.
Vi behöver handskas varsamt med varandra för vi är alla sköra. Vi vet så lite om de sår och blåmärken livet gett andra. På samma sätt som vi alla bär på synd så bär vi på en törst efter kärlek. Det är när vi känner att vi är oändligt älskade som vi inte behöver synda, för då är redan vårt allra mest grundläggande behov uppfyllt. När vårt mått av kärlekstörst är fullt och rinner över, så rinner det över till andra. Då är det lätt att vara barmhärtig och låta Guds kärlek få omfamna alla andra också.
Amen.