Jag tycker det saknas en person i den här texten. Mellan raderna finns han där, men han nämns inte. Vi får bara höra att det inte fanns plats för Maria och Josef inne i härbärget. Personen jag saknar är värdshusvärden. Jag tänker på värdshusvärdens dilemma. Han har inte rum för flera, men där utanför härbärget sitter en kvinna som helt klart är höggravid och utmattad av en lång resa. Hennes man vädjar. ”Snälla, har du inte en endaste liten vrå för oss? Maria känner av barnet redan. Vi kan inte ligga ute i natt.” Han kan inte ta emot dem, så mycket köpman är han att han inte kastar ut en betalande kund ens för en gravid kvinna. Han kan inte visa bort dem, så mycket medkänsla känner han. Han funderar och skrapar sig i huvudet, så där som man ibland gör för att kanske tänka bättre. Det enda han kan erbjuda är en plats bland djuren. De kan få sova i stallet i natt. Där är torrt och varmt.
Så här tänker jag mig situationen, fast jag vet inte hur det gick till. Ingen vet hur det gick till. Jag tänker mig att det finns ganska mycket mellan raderna i berättelsen som vi aldrig får höra, aldrig får veta. Men på det stora hela är det detaljer, småsaker, som inte påverkar den stora berättelsens viktiga budskap. Ett barn är fött, och inte vilket barn som helst, utan Gud själv i ett barns gestalt. Det märkliga bekräftas av ängeln som kommer till herdarna och nästan skrämmer livet ur dem. Ängeln berättar att ”i dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Inte nog med denna ena ängel, utan sen är där en stor himmelsk här, en mäktig änglakör, som prisar och lovsjunger Gud.
Vilket annat barn har fått ett sådant välkomnande? Inte ett enda, så vitt jag vet.
Hur är det med oss idag? Är kanske vi också lika villrådiga som värdshusvärden? Vi står där i dörröppningen och undrar hur i hela friden vi ska få allt att gå ihop? Vårt hus är fullt. Kanske inte bokstavligt, men våra liv är rätt välfyllda av måsten, borden och sånt vi inte hunnit med. Vi har inte rum för ett endaste litet måste till. För att släppa in Jesus i våra liv känns som ett måste. Vi kanske tror att han kräver att vi går i kyrkan varje söndag? Eller åtminstone läser Bibeln varje vecka. Kanske han förväntar sig att vi ska ställa upp som frivilligarbetare i församlingen eller någon välgörande förening? Nej, det är bäst att inte släppa in Jesus, för när han väl är född i oss så börjar han växa och kräva utrymme. Så mycket köpmän är också vi att vi förstår det här. Samtidigt vill jag tro att vi känner så pass mycket empati att vi inte helt slänger ut den heliga familjen i julnatten. Ett nyfött barn behöver inte mycket. Det behöver en vrå som är varm och trygg. Ett stall går bra om det inte finns mera att ta till. Så kanske vi kan låta Jesus få vila i vårt stall? Lite på sidan, men under tak och i värmen. Där finns det nog en liten vrå för Jesus också. Det är okej att tänka att han får komma in bara han hålls i stallet.
För Jesus kräver ingenting annat av oss än att vi tror på honom och vill följa honom. Han kräver inte utrymme i din kalender och han lägger inte sten på börda när livet är tungt. Han kommer till oss med frid. När vi väl tagit emot honom vill vi inte låta honom gå igen. När vi vill lära känna honom hjälper han oss att hitta tid och möjligheter till det. På nåt underligt sätt sänder han sina änglar att tala till oss så att vi upptäcker det stora under som har skett. ” I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”
Amen.