När jag var liten frågade äldre människor ibland ”vems flicka är du?” Eller ”vems dotter är du?” Jag kunde tycka det där var väldigt irriterande, för vad spelade det för roll vems dotter jag var? Idag förstår jag frågan bra. Det är ett sätt att placera någon, när man vet vem som är personens familj och släkt. Idag har vi hört ordet dotter flera gånger.
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig. (Sak 9:9)
Men vem är dotter Sion och vem är dotter Jerusalem? Vems flickor är de?
Dotter Sion och dotter Jerusalem är faktiskt inga flickor alls och egentligen är de båda samma sak.
Historien om Dotter Sion börjar för tre tusen år sen när kung David byggde sitt palats på ett berg, i en stad som vi idag känner vid namnet Jerusalem. Det berget hette Sion. Kung David förde den heliga förbundsarken till sitt palats på Sion. Förbundsarken förknippade man med Guds närvaro så man började prata om Sion som platsen där Gud bodde och varifrån hjälp, välsignelse och räddning skulle komma.
Senare när Salomo flyttade förbundsarken till templet på Moria berg i Jerusalem, flyttade uttrycket Sion med och till slut utvidgades betydelsen att omfatta hela Jerusalem, Guds heliga stad. Men varför dotter Sion och dotter Jerusalem?
På Gamla testamentets tid var det vanligt att man använde ordet ”dotter” som beteckning på ett folk, till exempel kunde man säga dottern Egypten eller dottern Babel. Det kunde också användas om städer, till exempel ”Samaria med sina döttrar”, och då menar man städerna i Samarien. På samma sätt talar alltså Gud om sin ”dotter Sion”. Det är ett uttryck som förekommer på många ställen i Bibeln. Och eftersom Sion har blivit ett annat namn för den heliga staden Jerusalem, kallas båda för dotter. Dotter Sion och dotter Jerusalem.
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst. (Sak 9:9)
En konung som kommer ridande på en åsna, vad är det för en konung? Det låter inte som en mäktig och rik konung, för en sådan skulle säkert komma på en fin häst eller i en vagn. Ändå tog folket emot Jesus som en mäktig konung när han kom inridande i Jerusalem på en åsna. De jublade och ropade Hosianna, hälsningsordet för konungar. Jesus kom ridande på en åsna för att profeten Sakarjas ord skulle gå i uppfyllelse, men han gjorde det också för att visa att han inte var en vanlig konung. Han ville inte vara en sådan konung som människorna trodde att han skulle bli.
Människorna räknade med att Jesus skulle bli en konung för judarna. En som skulle leda ett uppror mot romarna som hade ockuperat landet. De trodde att han skulle göra folket fritt och lyckligt igen. De hade väntat länge på Messias, den konung som profeterna talat om, och som de trodde skulle rädda dem från allt ont i världen.
Men Jesus är inte en jordisk konung, han är konung i himmelriket. Att han rider på en åsna betyder att han vill vara nära oss. Han vill komma till oss på ett sätt som inte är skrämmande, utan på ett sätt som får oss att våga och vilja komma nära honom. Och himmelriket, Guds rike är inte som något land på jorden. Det finns inom oss och vi kan se glimtar av det när vi hjälper andra. Då känner vi av den osjälviska glädje som himmelriket bär med sig. Då känner vi att Jesus är där och hejar på oss.
Så idag, på första söndagen i advent, är vi samlade här i kyrkan för att påminna oss om att Jesus vill komma oss nära. Idag läser vi att han kommer ridande på en åsna och om några veckor får vi höra hur han kommer till oss som ett nyfött barn. Jesus är inte skrämmande och stor. Han är lika liten och mänsklig som vi, samtidigt som han är mäktig Gud. Han vill att vi ska söka oss till honom och att vi ska bjuda in honom i våra liv. Fast vi inte kan se honom så kan vi lita på att han är nära oss hela tiden. Och vi får ropa Hosianna till honom. Både som ett glädjerop och som en bön om hjälp.
Amen.