Det känns som om vi lever i en värld som präglas av en förestående undergång. Ingen har kunnat undgå att det talas om klimatet som något som håller på att krascha. Ingen har missat rapporterna om att hela jorden håller på att drunkna i plast. Gång på gång får vi höra om katastrofer och epidemier. Djurarter utrotas, polarisarna smälter, haven blir surare och stiger, människor lider och dör. Det känns som om vi lever i det som Bibeln målar upp som de yttersta tiderna. Det är inte alls underligt om man drabbas av ångest med mindre.
Samtidigt som så många är oroliga och vill göra allt för att vända utvecklingen, finns det många som bara vill dra täcket över huvudet, sätta händerna för öronen och sjunga lalalalala högt för att slippa se och höra. Det är inte alls underligt för när man känner att det som sker runt omkring en är övermäktigt känner man en maktlöshet och oförmåga att göra någonting.
Det här är inget nytt. Under århundradenas gång har katastrofkänslan funnits många gånger. Kan hända att mänskligheten den här gången är mera medveten om vad som händer överallt på jorden än förr och kan hända att den nalkande katastrofen verkligen är större än den någonsin tidigare varit i mänsklighetens historia. Men vi ska inte ge upp hoppet och sticka huvudet i sanden. Vi får vända oss till den som har all kraft att göra under.
I berättelsen om änkan och hennes son som dött får vi för en stund leva oss in i änkans känslor. Hon är utom sig av sorg och hela hennes världsbild är rubbad. Hennes enda son har gått bort och lämnat henne ensam. Det var han som försörjde henne och det var han som var hennes trygghet. Sonens död var en total katastrof för henne. Utifrån sett kan det tyckas överdrivet att tala om katastrof men för henne var det just det som hänt. En katastrof.
När Jesus ser henne och båren med den döde berörs han. Han förstår mycket väl vilken katastrofsituation det är. Han väljer att rycka in och väcker sonen till liv igen. Han upphäver katastrofen.
Nu kan det hända att någon tänker att jag svamlar och försöker binda ihop två helt olika saker. På vilket sätt kan man jämföra dagens hotande miljökatastrof med en änkas sorg över en död son? Jag vill påstå att katastrofkänslan är den samma. Oron för framtiden, hur ska vi nu klara oss? Är den samma för oss idag och för änkan vid båren. Jesu omsorg är den samma. Han vill att vi ska ha de bra och ha en trygg framtid. Änkan bad inte ens om att Jesus skulle uppväcka hennes son. Hon förstod knappast att han hade den makten. Vi däremot kan be Jesus om hjälp. Vi vet att han har all makt att undan värja en hotande katastrof. På så sätt är vi bättre rustade än änkan. Vi kan be om hjälp.
Naturligtvis är det inte det enda vi ska göra. Vi ska göra allt som står i vår makt för att hjälpa jorden att återhämta sig, men vi ska inte glömma att vi inte är ensamma. Vi får be om kraft och mod för egen del så att vi inte drunknar i ångest och vanmakt inför det hot som målas upp framför oss. Vi får be om insikt för alla dem som fortfarande vägrar ta till sig att situationen allt mera får proportionerna av en katastrof. Vi får be om vishet för alla dem som står i ledande positioner så att de gör allt vad de kan. Vi får be att Gud själv ingriper och styr upp världens återhämtning. Vi får framför allt inte tappa hoppet. För mitt i en katastrof kan det hända att Jesus kommer gående, ser situationen och ingriper. För precis som dagens tema säger så ger Jesus liv. Det är han som ger oss våra liv. Det är han som bär oss genom våra liv. Och det är han som tar emot oss med liv efter döden.