Har du fått skrämselhicka någon gång för att nån har dykt upp bakom ryggen på dig och stått där helt oförhappandes när du vänt dig om? Eller har du kommit gående runt ett hörn och helt oförberett krockat med någon? Då vet du den där känslan av att bli totalt överraskad, nästan lite skrämd.
Vi kommer in i evangeliets berättelse just när lärjungarna som vandrade till Emmaus har kommit tillbaka till Jerusalem och berättar att de har sett och talat med Jesus. Att han verkligen är uppstånden. Och så plötsligt medan de ännu talar dyker Jesus upp igen. Jag tänker mig att det var ungefär den där känslan av skräckblandad överraskning lärjungarna hade när de stod där och Jesus dök upp. Fast de blev nog ännu mera upprörda för de hade ju bara två dagar tidigare sett hur Jesus pinades, hängdes upp på ett kors och dog. Hur kunde han nu stå här?
Det vi sett med egna ögon tror vi på och likadant var det på Jesu tid, kanske ännu mera då, för det fanns inte lika skickliga trollkonstnärer som kunde förleda en att tro att man sett någon som egentligen är något annat. Så lärjungarna hade sett att Jesus dog och nu stod han där och ville ha något att äta. Spöken och andar kan väl tänkas dyka upp ur tomma intet men de har inte kött och ben och äter inte fisk. Så nu står han där, den livslevande Jesus och talar med dem! Det tar nog en stund att smälta en sådan upplevelse och riktigt våga tro att det är verkligt och sant.
Jesus har undervisat lärjungarna under flera år och han har berättat om vad som ska hända med honom. Ändå har lärjungarna inte riktigt förstått det han har försökt berätta. Nu när allt har blivit så som han berättade har lärjungarna ändå lite svårt att hänga med längs den röda tråden som går genom Mose lag, profeternas förutsägelser och psalmernas ord. De är så överväldigade av allt som hänt den sista tiden att det går runt i skallen på dem. Inte att undra på att det är så, de är enkla män som har varit vana att arbeta med sina händer så som deras pappor hade lärt dem att var bäst. Jag säger inte att de var dumma utan bara det att de inte var vana att tänka abstrakt och tolka de heliga texterna på det revolutionerande sätt Jesus gjorde. Så Jesus gjorde det bara han kunde göra. Han öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.
Tänk dig vilken enorm aha-upplevelse lärjungarna fick! Det blixtrar till i huvudet på dem och plötsligt förstår de alltihopa. De ser den man som varit deras lärare dö och ändå står han där bland dem igen. Nu förstår de allt Jesus försökt förklara under en längre tid. Det är alldeles kristallklart hur de heliga skrifterna har förutsagt allt som nu hänt.
Det är inte alls konstigt att lärjungarna tror och litar på att Jesus är Messias, världens Frälsare. De tror inte längre, de vet! De har sett så mycket, hört så mycket och nu förstår de hur allt hänger ihop.
Tillbaka till vår vardag. Du har säkert hört någon berätta om någon grej som är fantastisk. Det är kanske en ny bil eller traktor, en medicin som hjälper eller en hushållsgrej som underlättar arbetet i köket. Du hör glädjen i rösten över att personen har den här fina saken. Antagligen har du åtminstone någon gång tänkt att en sådan vill du också ha. För om det ens är hälften så bra som din vän säger, så är det en bra sak. Det här är allmänmänskligt, att man vill berätta om det som är bra och som man själv fått nytta av. Man vill att andra ska upptäcka det förträffliga och själva bli hjälpta.
Då kan du kanske tänka dig hur viktigt det blev för lärjungarna att berätta om Jesus. Han är ingen bil eller traktor, medicin eller hushållsgrej som hjälper med nåt visst problem utan det han erbjuder är förlåtelse och evigt liv. Lärjungarna har själva hört och sett de under Jesus gjorde. De har sett honom dö och uppstå. Han övervann döden. Och de hade fått förstå de heliga skrifternas ord om honom. Det här var så fullständigt livsomvälvande att de bara inte kunde vara tysta. Det bubblade i dem och de måste få berätta för alla.
Det är därför vi firar gudstjänst idag. För att lärjungarna inte höll tyst utan vittnade om vad de hade varit med om. Nu har det gått ungefär två tusen år sedan påsken då Jesus dog och uppstod. Man kan tänka att berättelsen har blivit urvattnad och saknar betydelse idag. Eller att det är tvärt om, att berättelsen har spätts på och av en fjäder har det blivit en hel hönsgård. Redan Paulus skrev om hur all förkunnelse skulle vara bortkastad om Kristus inte på riktigt hade uppstått från de döda. Det är alltså helt okej att vara skeptisk och ställa sig tvivlande till sanningshalten i bibeltexterna. Det är just det som vetenskapsmännen och -kvinnorna gör för det mesta. För att få svar granskar det texterna, gör arkeologiska utgrävningar, studerar många olika källor och jämför dem för att se vilken text som kan tänkas vara den ursprungliga. Tack vare forskningen vet vi idag att bibeltexterna är väldigt gamla och att sanningshalten är hög. Man har hittat fynd som bekräftar det som vi kan läsa om i Bibeln. Den historiske Jesus har funnits.
Men det som ingen idag kan bekräfta är om undren skedde. Om Jesus uppstod eller om det var så att någon rövade bort kroppen och gömde den. Det är klart att om man inte väljer att tro så ter uppståndelsen sig lite väl fantastiskt för att vara sann. Men vad hade lärjungarna egentligen att vinna på att fabricera en Frälsare? De blev inte rika på kuppen. De fick inte bekväma liv i ståtliga palats. De dog inte efter ett liv i sus och dus. De blev hånad, de blev torterade, de dödades. Ändå vek de aldrig från sin övertygelse om att Jesus var verklig och världens frälsare. Det här kan vi kanske förstå när vi tänker på hur de själva fick se, tala med och röra vid Jesus efter uppståndelsen. De visste att Jesus lever!
Vi som är här i kyrkan idag, har inte sett Jesus komma gående på vägen. Vi har inte bjudit honom på mat och vi har inte fått röra vid hans såriga händer. Hur kan vi då veta att Kristus lever? Om vi väljer att tro på vetenskapens fynd om att det mesta i Bibeln är sant och riktigt, varför skulle vi låta bli att tro på de fantastiska bitarna? De bitarna som verkligen har en betydelse för oss idag? Varför skulle vi inte tro på lärjungarnas vittnesmål?
Det är ibland lätt att tvivla och ifrågasätta sådant man tidigare tänkt att är självklart. Ibland kommer det situationer i livet när man omvärderar allt man tidigare stått fast vid. Då kan det kännas som att marken gungar under ens fötter och man inte längre vet vad som är sant. Då behöver man något att hålla fast vid. Någonting som är säkert också när allt annat är mycket osäkert. För mig är det tron på en kärleksfull Gud och Jesus som har övervunnit döden. Jag väljer att tro. Det är ett aktivt val och jag bjuder in dig att göra samma val. Vi får dela tro, vår tro, den kristna kyrkans tro.
Låt oss så resa oss och stämma in den världsvida kristna kyrkans trosbekännelse