Hur kunde jag vara så dum, bannade jag mig själv. Hur kunde jag inbilla mig att jag plötsligt skulle ha mera tid i maj, än jag hade före jul? Nu står jag här med kalendern i handen och undrar var jag ska hitta tid för att vara kreativ och gärna också ha nå’t viktigt att säga?
Jag som har en fulltecknad kalender heter Janette Lagerroos. Jag bor i Nagu och nu vill jag dela en stund av Andrum med dig.
För Andrum är just vad man behöver när kalendern är fulltecknad med olika sorters åtaganden. Det märkliga är, att när kalendern redan är full, brukar det dyka upp sådant jag inte kan säga nej till, utan jag får tänja på orken och möblera om i kalendern. Men det är också märkligt att jag blir som mest effektiv när någon deadline flåsar mig i nacken och jag behöver få mycket gjort. Då stannar jag upp, skriver en lista på allt jag måste göra. Jag prioriterar i vilken ordning jag behöver ta tag i uppgifterna och så koncentrerar jag mig och fokuserar på att göra en sak i gången. Plötsligt är det inte övermäktigt, allt det där som kändes som oändliga uppgifter som hotade att sluka hela mig.
Men ibland går hjärnan ändå i lås och det känns som att det inte finns några vettiga tankar överhuvudtaget i mitt huvud. Då är det bäst att ta en liten paus. Ta en kopp te, eller kaffe om man föredrar det, gå ut en liten stund och kanske prata med någon om hur tomt det känns i huvudet. Mig hjälper det ofta att sätta ord på det som känns svårt. När jag förklarar för någon annan, så hör jag orden jag säger på ett annat sätt än när jag bara tänker dem. Sällan behöver den andra komma med något lösningsförslag – det räcker att jag vädrar mina tankar för att de ska få ny fart och hitta nya vägar.
Jag tror att jag inte är ensam om att fungera på det här sättet. Ibland har jag tänkt att kung David som skrivit många psalmer i Bibeln också kände så här. Det finns flera psalmer som börjar som rena klagovisorna. Kung David ropar till Gud om hur förskräckligt han har det. Fienderna närmar sig och kung David beklagar sig med stora ord. Men så efter en stunds klagan skiftar tonen. Psalmens text får en mera försonlig ton och kung David påminner Gud om hur trofast Gud är och att han har lovat beskydda kung David från det onda. Till slut vänder orden från klagan till lovsång. Kung David prisar och lovsjunger Gud om hur Gud har tagit hand om honom. Han beskriver hur ljuvligt det är att vara Guds egen när Gud låter sina gåvor flöda över.
Så där gör jag också. Först beklagar jag mig stort över att jag har så mycket som jag måste få gjort och så ont om tid. Sen inser jag att det inte blir bättre av att klaga, utan skärper mig och sätter i gång med mina uppgifter. Så märker jag att det går undan och att jag inte alls drunknar i arbetet. När jag börjar se resultat kommer glädjen över att jag åter en gång har övervunnit mig själv och jag tackar Gud för att det gått så bra.
Med tiden har jag lärt mig att det är så här jag fungerar. Jag litar på att jag klarar av det jag behöver få gjort och jag litar på att Gud sänder mig kreativitet och något budskap att föra fram. Även om jag fortfarande behöver gå igenom mina stadier av panik, klagan, paus, fokus och målmedvetet arbete, så litar jag på att det ordnar sig. Jag behöver bara komma ihåg att stanna upp och ge Gud utrymme. I stället för att klaga och känna panik, behöver jag låta Gud komma till tals. Jag tänker mig att jag sätter mig ner framför en gammaldags radio där man söker kanalerna manuellt med en liten snurra. Jag rattar fram och tillbaka och det sprakar och viner. Så plötsligt hörs en röst klart och tydligt. Jag har fått in rätt kanal. Idag säger den rösten: lita på dig själv och lita på Gud. Tillsammans med Gud kan du så mycket mera än du tror om dig själv!
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.