De senaste veckorna har jag allt mera börjat fundera på var mina etiska gränser går. Vad kan jag acceptera och vad tycker jag att blir för mycket? Och var går mina gränser för att göra något åt saken och när knyter jag bara näven i fickan utan att säga något? När tänker jag att det här angår inte mig och glömmer att det mycket väl kan vara jag själv som drabbas nästa gång?
Det är ganska lätt att säga att jag tycker att det ena eller det andra är fel. Men att verkligen stå upp för sin åsikt och göra val som stöder min ståndpunkt är betydligt mycket svårare.
På biograferna går Klaus Härös film: Aldrig Ensam. Jag har inte ännu sett den, men jag vet att filmen utspelar sig i Helsingfors 1942 och kretsar kring den finländska-judiska affärsmannen Abraham Stiller som gör sitt yttersta för att rädda de judar som blivit tillfångatagna av Stapo. Filmen lyfter upp hur olika vi kan agera när någonting händer. Vi kan stå fast vid vår tro, våra värderingar och agera utifrån dem – även om det kan medföra svårigheter. Eller vi kan göra som vi blir tillsagda och urskulda oss med att vi bara lytt order. Vi kan välja att se det som sker med eller utan skygglappar för våra ögon.
Idag kan vi stanna upp vid några små mässingsskyltar som finns i stenläggningen på Helsingfors gator. På de skyltarna står namnen på de judar som deporterades och dog. De här så kallade snubbelstenarna kan få oss att tänka efter. När vi talar om hur människor reagerade och agerade under andra världskriget och förintelsen är det lätt att tänka att jag skull ha agerat på ett bra sätt. Det är alltid lätt att vara efterklok.
Men i dag – hur reagerar vi på de nyheter vi hör om rasism, om hur olika minoriteter plötsligt behandlas mycket sämre än tidigare, om hur länder och nationer förbigås i förhandlingar som berör hela världen? Vad anser vi att är rätt eller fel? Hur agerar vi – eller agerar vi alls? Det är nu som framtiden avgörs. Det är nu vi ska göra det vi tycker att människorna på 1930-talet borde ha gjort. Samtidigt är det så enkelt att tycka att mycket är fel, men att rycka på axlarna och säga ”vad kan nu lilla jag göra åt allt det här?”
Det är här som Jesu liknelse manar oss till eftertanke. Vilken sorts jordmån är vi? Är vi vägkant, berghäll, eller växer det tistlar hos oss? Eller är vi den goda jorden som tar till oss Guds ord och som lever efter det? Tar vi emot nåden och kärleken och låter den bära frukt i världen?
När livet snurrar på som det för det mesta gör så är det ganska lätt att leva så som Jesus lär. Det krävs inga stora ansträngningar eller radikala beslut. Men så kan det hända någonting som rubbar våra cirklar och sätter vår tro på prov. Under andra världskriget var det nazismen som fick fotfäste och utmanade människor att vända sig mot varandra. Idag är det pengar, makt och individualism som utmanar oss.
Då kan det hända att det är djävulen som hindrar oss från att verkligen ta emot Guds ord. Han lockar med snabba, enkla lösningar och egen vinning. Eller så tappar vi modet när det inte längre är lätt att följa med strömmen och bara knäppa händerna. När det krävs något av oss utöver det vanliga är det många som känner sig obekväma. Då är det lätt att säga att det här angår inte mig. Varför skulle jag lägga mig i?
Den tredje gruppen Jesus talar om är stor i vår värld idag. Vi är många som låter livets bekymmer, rikedomar och nöjen komma före Guds ord. Det finns så mycket som känns viktigare, intressantare och roligare än att verkligen ta emot Guds ord och leva efter dem.
När vi ser till oss själva och granskar våra liv, våra val och vår tro med ett kritiskt öga, kan vi kanske se om vi riskerar att falla i någon av de första tre grupperna eller om vi ärligt kan säga att vi tar vara på Guds ord i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.
När vi ser tillbaka i historien, på tider som påminner om dem vi lever i nu, kan vi se att det funnits vanliga människor som gjort modiga val för att de inte kunnat kompromissa med sin övertygelse. De har säkert känt rädsla och råkat ut för svårigheter, men det har inte stoppat dem. De har ändå handlat så som Guds ord manar oss till.
Vi behöver förebilder för att veta hur vi ska göra när vi gör våra val. Vi behöver vänner som stöder oss när våra val inte går medströms. Vi behöver känna att vad som än händer så är Gud vid vår sida. I bön och kristen gemenskap får vi tanka mod och övertygelse. Också den goda jorden kan behöva vatten och näring för att bära frukt.
Här i gudstjänsten får vi släppa allt som tynger ner oss. Vi får lämna ifrån oss oro och rädsla, skam och ångest. I stället får vi fylla vår själ med förtröstan och mod, frimodighet och hopp. När vi andas ut låter vi allt det jobbiga lämna oss och när vi andas in fylls vi med helig Ande och Guds kärlek. På så sätt kan vi räta på ryggen och känna att vi är den goda jorden där Guds ord gror, växer och ger en god skörd.