När vi lyssnar till Jesu liknelse kan det hända att vi fastnar vid orden om hur den slarviga tjänaren straffas med döden eller hur tjänare ska piskas. För oss är det groteskt och de orden kan bli till en mur som gör att vi känner rädsla och inte kan ta till oss vad det egentligen är som Jesus försöker säga oss.
Men om vi för en stund lägger de orden åt sidan och försöker reda ut vad det är Jesus vill få sagt. Då får vi börja med att fundera på vad det är i våra liv som den här liknelsen kan tala om. Dagens tema ger oss en förklaring. Trofast förvaltning av Guds gåvor.
Guds gåvor – det är kanske ganska lätt att enas om att skapelsen, jorden vi lever på, är en gåva av Gud som vi behöver ta hand om på bästa sätt. Närmare och mera konkret tänker jag att allt som vi har och är, är gåvor från Gud. Då kanske någon vill protestera och säga, nej för tusan, det jag har och är, har jag kämpat mig till alldeles själv. Det har krävts en hel del blod, svett och tårar för att jag skulle komma till det jag har och är idag.
Och visst är det så, Guds gåvor faller vanligtvis inte ner som manna från himlen. Många gånger krävs det att vi jobbar och kämpar för att få Guds gåvor. Men om Gud inte ger oss det vi kämpar för, så spelar det ingen roll hur mycket vi anstränger oss, då blir det inte till någonting.
Fast, visst finns det också gåvor som vi fått utan att be om dem eller anstränga oss för det. En talang vi har eller något som bara faller på plats utan att vi förstår hur, är också gåvor från Gud.
Här handlar det mest om hur vi uppfattar saker. Om vi ser på allt vi har som en gåva från Gud eller om vi inte erkänner Gud som alltings skapare och givare. Så låt oss för enkelhetens skull, den här gången, säga att allt är en gåva från Gud.
Nu står vi då här alla med liv fyllda av Guds gåvor. Vi får utnyttja dem och vi får njuta av dem, men samtidigt ska vi vårda dem efter bästa förmåga och vi ska komma ihåg att de inte i första hand är våra, utan gåvor som vi lånar och ska ge tillbaka eller ge vidare. Då blir det plötsligt mycket viktigare att fundera på hur vi tar hand om allt i våra liv. Vad är meningen med alla dessa gåvor? Vad vill Gud med mig och mitt liv? På vilket sätt kan jag tjäna Gud med mina gåvor? Hur kan mina gåvor göra livet bättre för människorna runt omkring mig?
Den sista frågan är kanske nyckeln. Hur kan mina gåvor göra livet bättre för människorna runt omkring mig? I Jesu liknelse talar han om tjänaren som är satt att ta hand om det övriga tjänstefolket och dela ut maten till dem. Gör han det på ett bra sätt mår alla bra och husbonden blir nöjd när han kommer hem igen. Då spelar det heller ingen roll när husbonden kommer, eftersom tjänaren hela tiden går det bästa han kan. Och det är det som också vi får sträva efter i våra liv, att hela tiden göra det bästa vi kan med de gåvor vi har fått.
Det blir kanske mindre viktigt att äga så mycket som möjligt för egen del och i stället kanske det känns viktigare att fokusera på relationer och att göra en insats för familjen, släkten, byn, samhället och jorden.
Så har vi kommit till den sista meningen i Jesu liknelse: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Åter har vi kraven på oss. Men det finns ett uttryck på engelska som säger det hela på ett mera lättförståeligt sätt: “With great power comes great responsibility.” Det betyder ungefär med stor makt eller styrka kommer ett stort ansvar.
Åtminstone för mig känns det logiskt att de människor som blivit valda eller utsedda till poster med makt i vårt samhälle bär ett större ansvar än den som befinner sig längre ner på vårt samhälles rangskala. Det gäller också i små sammanhang. En vuxen i familjen bär ansvar för barnen. En lärare har ett stort ansvar att behandla sina elever bra och lära dem sanningsenligt det de ska lära sig. En förman i ett företag har större ansvar för alla anställda än de andra anställda. En ordförande i en förening har ett större ansvar än den vanliga medlemmen. Och om vi inte gör rätt och så bra vi kan blir vi ställda till svars. Kanske redan här i det här livet, men om inte så kommer Gud att ställa frågan – hur blev det nu så här? Och det är väl den frågan vi är mest oroliga för. Vad ska vi svara och vad kommer Gud att göra? Blir det piska och skärseld? Blir det en enkelbiljett till helvetet?
För den som inte ser gåvorna som givna av Gud är det här en icke-fråga. Eftersom hen anser att allt hen har gjort och fått i sitt liv är av egen förtjänst, behöver hen inte oroa sig för vad Gud tycker. Men för den som ser Gud som givare av allt gott finns oron där. Har jag varit en god förvaltare? Har jag gjort det Gud förväntade sig av mig? Vad allt ska jag svara för? Och så är vi där igen, bland orden om piskrapp och död.
Men det som inte sägs i den här liknelsen är att Jesus kom till världen och han har betalat för allt som vi misslyckats med och gjort fel. Bara vi tror på honom och ber om förlåtelse i Jesu namn så stryker Gud ett sträck över allt i den stora, fula, svarta boken. Det blir inga piskrapp, ingen död, inget helvete. Det blir bara ett återseendets glädje och en öppen dörr till himlen. Det här löftet har Jesus gett oss och vi ska hålla fast vid det med båda händerna och tro på det av hela vårt hjärta.