För kvinnorna som hade följt med Jesus var det en tung morgon, morgonen efter sabbaten. De hade sett Jesus dö och de hade väntat hela sabbatsdagen på att kunna gå till graven för att göra sin Mästare den sista tjänsten, att ta hand om hans kropp med örter och oljor. Så tidigt som de bara kunde gick de till graven och när de kom dit blev de bestörta. Stenen var borta, kroppen var borta. På bråkdelen av en sekund hann de säkert tänka många tankar om vem som skulle ha kunnat fara i väg med kroppen.
Men så blir de avbrutna i sina tankar när två änglar uppenbarar sig för dem. Också det är chockerande för kvinnorna. När så änglarna påminner dem om att Jesus själv hade sagt att han skulle uppstå, minns de vad han hade sagt. De vänder tillbaka till lärjungarna och berättar för dem vad som har hänt. Men det här är så otroligt att de inte blir trodda.
Petrus, han som alltid reagerade snabbt, springer i väg för att se efter vad kvinnorna sett. I graven ser han att linnedukarna ligger kvar, men kroppen är borta. I öronen ringer kvinnornas ord – han har uppstått, han lever. Men ännu kan inte Petrus riktigt förstå att det verkligen är sant.
Den första påsken var för lärjungarna några intensiva dagar då känslorna har pendlat från glädje till förtvivlan till glädje igen. Först glädjen att tåga in i Jerusalem till folkets hyllningsrop. Sen påskmåltiden med Jesus då han talade i gåtor för lärjungarna. Vidare till rädslan och förtvivlan när Jesus blir utlämnad, plågad och korsfäst. Den bottenlösa sorgen när Jesus dör som en brottsling. Frustrationen att inte få ta hand om kroppen efter döden och nu, förundran över vad som har hänt.
Vi försöker leva oss in i påskens händelser och vi blir berörda, men vi kan knappast helt förstå hur omtumlande det var för lärjungarna och kvinnorna som följde Jesus. För de visste inte att de dramatiska händelserna kommer att sluta lyckligt. För dem var det som hände alldeles fruktansvärt, tills det vände vid den tomma graven.
Påskens händelser är de allra viktigaste som ligger till grund för vår kristna tro och kyrka. Här i vår kyrka kan vi alltid se händelserna på våra tre altartavlor. Till vänster finns nattvarden, i mitten Jesus i Getsemane och till höger korsfästelsen. Den bild som saknas skulle vara den tomma graven och uppståndelsen. Men behöver vi ens en bild för det?
Uppståndelsen firar vi varje gång vi firar gudstjänst här i kyrkan. Här mitt ibland oss är den uppståndne Jesus. Han gläds över att vi samlas och minns det han gjorde för oss. Han är med oss vid nattvardsbordet. Han är med oss i sångerna och bönerna. Han talar till oss genom de texter vi läser från Bibeln.
Precis som kvinnorna och lärjungarna först hade svårt att förstå att Jesus verkligen hade uppstått från döden och levde, har vi ibland svårt att minnas att Jesus lovade vara med oss alla dagar till tidens slut. Ibland kanske vi önskar att han åter skulle ta en fysisk gestalt, så att vi liksom lärjungen Tomas skulle få känna att han är verklig och här med oss.
Därför är det så viktigt att komma till kyrkan och fira gudstjänst tillsammans. På så sätt kan vi påminna varandra om att Jesus är närvarande också de dagar så livet känns motigt och Gud verkar vara mycket avlägsen.
Vi är tavlan om uppståndelsen. Vi är påminnelsen om att Jesus vandrar med oss alla dagar.