Tiden för två ljus
Det finns en gammal tradition att tända två ljus i fönstret på självständighetsdagen. Det berättas de ljusen har någon gång i tiden signalerat att de som bor i huset är vänliga och hjälpsamma för den som rör sig i mörkret utanför och söker skydd. Det var en outtalad signal som kunde betyda mycket. Idag tänds ljusen av tradition utan att man kanske ens vet vad de en gång symboliserat.
På andra söndagen i advent tänder vi två ljus i adventsstaken. De ljusen berättar för oss att vi är mitt i väntan på julen och Jesu födelsefest. Tiden rusar i väg och första adventsveckan är redan slut. Ännu finns det lite tid att förbereda sig inför julen, men det känns som att dagarna försvinner fortare än ljusen brinner.
Den här tiden bär jag på två olika känslor. Dels har jag svårt att förstå att året har gått med sådan fart att vi närmar oss jul. Jag skulle vilja krypa under täcket och låtsas som att tiden står stilla. Dels är jag upprymd och förväntansfull. Jag vill tända ljus, pynta med ljusslingor, dricka glögg och baka pepparkakor. Jag vill njuta av allt som hör advent och julen till.
Mycket i vår värld kan delas upp i två. Det är det ena eller det andra. Det kan vara vi mot dem. Men egentligen vill jag inte att det ska vara så. Vi ska inte spjälka upp våra liv och vår värld i två som står som motsättningar till varandra. I stället vill jag att det ska rymmas två, liksom både ock. Det finns det ena OCH det andra. Det kan vara vi OCH dem.
När vi tänder två ljus ställer vi dem tillsammans. De två ljusen i fönstret signalerar vänlighet och hjälpsamhet. De två adventsljusen lyser tillsammans upp mera än ett ljus kan göra och snart får vi tända två till. I mig ryms två eller flera känslor på samma gång.
Livet är sällan så enkelt och svart-vitt att man kan dela upp det i två. Det finns många fler aspekter än två. Två är ändå en bra början på det mesta. Jesus säger där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt. 18:20) Här och nu, mitt i stressen och vardagen är han med oss bara vi bjuder in honom. Då kanske vi kan stanna upp och reflektera lite. Vad är det som är viktigast egentligen? Kanske det är att tända två ljus och sitta ner och betrakta lågorna i lugn och ro?