Om Martin Luther satt här i kyrkan idag skulle han antagligen vara mäkta förvånad, stolt och förbannad på samma gång. Vi firar reformationsdagen till minne av den reform av kyrkan som Martin Luther var en stor del av. Han var inte alls ensam, men han var på många sätt den drivande kraften och när kyrkan splittrades tog en av grenarna hans namn som sitt ledord.
Det var inte Luthers avsikt att spräcka kyrkan och grunda något nytt. Han var en katolsk präst och augustinermunk som ivrigt sökte efter Guds nåd. Känslan av att vara syndig brände i honom, utan att han fick någon ro. Luthers iver att bekänna sina synder i bikt tröttade ut hans biktfader.
I den katolska kyrkan förenas bikten med botgöring. I bikten blir man förlåten sina synder, får avlösning, men en biktfader kan ålägga dig botgöring – ju större synd desto mera krävande botgöring – som gottgörelse inför Gud och människor.
Men man kan också bli befriad från botgörelsen och et kallas avlat. Det vill säga att kyrkan efterskänker en ålagd botgöring på vissa villkor och ofta i samband med en vallfärd eller besök i en särskild kyrka på vissa dagar, eller som vid Martin Luthers tid – genom att betala en stor summa pengar till bygget av Peterskyrkan i Rom. Eftersom avlatsbreven som man kunde köpa var dyra, innebar det att rika personer hade lättare att komma till himlen än resten av folket. För oss som är uppvuxna i den lutherska läran låter det här helt huvudlöst. Hur kan man tro att man kan köpa sig en plats i himlen?
Och det var just den slutsatsen Luther kom till när han läste Paulus brev och insåg att frälsningen kommer enbart av nåd, inte av att uppfylla lagen med gärningar. Frälsningen är en gåva, till alla döpta som tror på Kristus. De goda gärningarna kommer som en följd av nåden och rättfärdiggörelsen, de är inte ett villkor för nåden.
Här kommer vi nära Jesus när han säger: dina synder är förlåtna. Det kom inget tillägg, om att alla de människor han mötte och förlät, skulle göra någon sorts botgöring. Det enda Jesus ville höra var att den som sökte hans hjälp trodde på honom, på Messias. Tron var det avgörande.
Så är det ännu idag. Den som är döpt och tror på Jesus får ta emot Guds kärlek, utan krav på motprestationer. De goda gärningar som Jesus talar om i dagens evangelium kommer sig av tron och glädjen över att få ta emot Guds nåd och kärlek.
Ni är jordens salt. Att vara världens salt är att vara en motpol till världen. Salt förändrar, det rengör, bevarar från förruttnelse och ger smak. Vi kristna får vara saltet genom att vara närvarande, ta hand om våra medmänniskor och skapelsen, peka på orättvisor och försöka förändra till det bättre. Så länge vi hos oss känner ett styng i hjärtat, en brinnande längtan efter att få göra Guds vilja, så kommer saltet i våra liv inte förlora sin sälta.
Ni är världens ljus. Men är det inte Jesus som är världens ljus? Jesus vet att också vi människor kan lysa upp av hans ljus, att vi kan sprida hans kärlek och hans evangelium. Att vara världens ljus är att reflektera vidare det ljus som Jesus är. Vi får tala om att nåden är gratis, att kärleken gäller alla och att Gud tar emot oss sådana som vi är utan att ställa krav på oss eller vilja att försöka ändra oss. Gud har skapat oss och han har en mening med att vi är som vi är. Med våra olika gåvor och olika sätt att vara och göra får vi alla sprida ljuset på vårt eget sätt. Ett litet ljus räcker för att sprida ljus i ett stort, mörkt rum. Det ger oss hopp, att även en liten insats kan göra stor skillnad.
Tillbaka till Martin Luther, tänk vilken stor skillnad en enda människa ändå kan göra! Jag tror att om Martin Luther satt här med oss idag, skulle han kunna vara rätt så nöjd med att vi alla kan läsa Bibeln själva. Att Ordet predikas på ett språk vi förstår. Att vi tror på Jesus och tar emot förlåtelsen, utan krav på att vi ska behöva betala för oss på något annat sätt än att vi frivilligt vill vara jordens salt och världens ljus.