Varje gång jag får döpa ett litet barn ber jag föräldrarna att få ta barnet i famnen. För det är något alldeles speciellt att få hålla ett litet barn och jag tror det är många som kan dela den känslan med mig. När jag håller barnet och våra blickar möts händer det sig att några ord ur en julsång bubblar upp i mig: Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den. Det är så märkligt att möta blicken av ett litet barn. Barnet vet liksom ingenting om livet och världen, men ändå känns det som att evigheten bor i barnets blick. Det finns en vishet och ett djup som inte riktigt går att förklara. På nåt märkligt sätt är det som att barnet bär på en helighet vi bara kan ana.
Likadant var det när Maria och Josef bar sin lilla pojke till templet. De bar fram honom för att tacka Gud för sitt barn och för att be Gud beskydda och ta hand om barnet. Men det var något alldeles extra med den här lilla pojken. Det visste Maria och Josef, men alla de andra som var där i templet såg bara ett par nyblivna föräldrar som bar fram sitt lilla barn, på samma sätt som alla andra nyblivna föräldrar brukade göra.
Men det fanns en som kände ingen det heliga barnet. En gammal man, Symeon, hade kommit till templet just den här dagen för att möta barnet. Han kände inte Maria och Josef, men ändå visste han genast han såg den lilla familjen att här var Guds son. Han gick fram till dem och tog den lilla pojken i famnen och tackade Gud för att han hade fått se den som skulle ge folket Guds ljus.
Så märkligt. Hur kunde han veta vem Jesusbarnet var?
Jo, Symeon hade levt länge, han hade tjänat Gud länge och han kunde säkert alla profeternas ord utantill. I texten sägs det att den heliga Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herrens Messias. Nu ledde den heliga Anden Symeon till templet och till Jesus. Så här kan Gud göra, och det är svårt att förklara hur det hela går till. Kanske har du någon gång har varit med om, att du liksom bara vet någnting utan att riktigt kunna förklara hur du vet det? Kanske har du sagt att det var en slump att det blev så där, men jag tror att det inte alls var en slump. I stället har du en liten aning om hur det kan vara när den heliga Anden leder oss. Om man inte levt ett långt liv tillsammans med Gud så kanske man inte känner igen den heliga Anden, men Symeon var gammal och hade vanan inne. Han var bekant med hur den heliga Anden verkar och han litade på den heliga Andens ledning.
Symeon såg det som ingen annan i templet såg. Han såg att det här barnet bar på Guds strålande ljus. Ja, han såg det kanske inte med sina ögon, men han kände det i hela kroppen. Och han blev så glad, så väldigt, väldigt glad över att nu få uppleva det som han väntat så länge på. Det här var det viktigaste som hänt i Symeons liv, och ingenting skulle någonsin bli större än den här stunden. Så Symeon utbrister att nu när han sett frälsningen kan han lugnt dö. Det här låter ju ganska dramatiskt, men gamla människor kan ibland säga att nu är de färdiga med sitt liv och nu väntar de bara på döden så att de får komma hem till Gud.
Där står Maria och Josef och är överraskade över vad Symeon säger. Inte för att de inte redan skulle veta att deras lilla pojke är Guds son, utan för att den här gamla mannen som de inte känner, säger allt det här om barnet. Tänk att han ser det som ingen annan ser! Tänk att han vet det som ängeln berättat för Maria. Vilken härlig bekräftelse för Maria och Josef att det finns flera som vet det som de vet.
Men hur är det med oss? Känner vi igen Gud när vi möter honom? Ser vi det som finns bakom det vardagliga i en liten familj? Känner vi det i hela kroppen när den heliga Anden leder oss dit Gud vill att vi ska gå?
Det finns många som kan berätta om gånger då de har upplevt något de inte helt kan förklara. Stunder då de sett något speciellt. Hört sådant som ingen annan har hört. Känt hur stunden varit laddad med helighet. Gud är full av överraskningar. Han kommer till oss när vi minst anar det, på sätt som vi aldrig kunnat tänka oss. Gud kommer inte med pompa och ståt, han kommer i det enkla, det fattiga, det vardagliga. Han kommer oss nära på de mest överraskande sätt.
Men han har gett oss ledtrådar på förhand. När vi läser Bibelns ord ger profeterna oss ledtrådar och Jesus själv säger saker som vi kan känna igen när det händer. Därför behöver vi leva våra liv nära Gud för att vi, liksom Symeon, ska känna igen Gud och den heliga Anden när vi möter dem.
I dopet blir vi Guds barn och vi får del av Guds löften. Det är bra och det är viktigt, men det räcker inte riktigt bara med att vara döpt. Vi behöver bygga en relation till Gud. För att Gud ska vara viktig i våra liv behöver vi umgås och spendera tid med honom. Det gör vi genom att be, läsa i Bibeln, sjunga psalmer och sånger, gå i gudstjänsten och på församlingens olika träffar. När vi umgås och pratar med andra människor som vill leva sina liv tillsammans med Gud, kan vi utbyta erfarenheter och lära oss mera om hur Gud verkar i våra liv.
För att vi ska känna igen Gud, behöver vi veta vem Gud är. Den här dagen får vi tänka på Gud som ett litet barn. Ett barn där evigheten kan anas i blicken. Ett barn som får oss att jubla och sjunga när vi tar det i famn. Ett barn som får julsångens ord att bubbla upp inom oss. Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den.
Amen.