Det finns ett gammalt ordspråk som säger att ensam är stark. Jag tror de flesta av oss någon gång har fått inse att det inte stämmer. Hur många gånger har vi inte behövt vara flera för att lyfta något tungt? Eller vara flera för att tillsammans dra upp en midsommarstång. Eller hjälpas åt vid ett talko för att få mycket gjort på kort tid? Gemenskap kräver minst två personer, helst flera.
När vi gör saker och ting tillsammans så tar vi vara på våra styrkor. Nån är bra på att gräva, nån tycker det är roligt att bära riskor, nån dirigerar så att alla vet vad de ska göra, nån kokar kaffe och nån brer smörgåsar eller kokar soppa. Nån som kanske inte orkar så mycket kan underhålla och övervaka barnen så att de andra kan jobba effektivt. I en gemenskap finns det alltid en uppgift för alla.
Inte ens Gud är helt ensam. Idag firar vi det största och mest obegripliga i vår kristna tro. Treenigheten. Gud är en, men samtidigt tre. Fadern, Sonen och den heliga Anden. Och till på köpet är vi en del av denna helighet. Vi är skapta till Guds avbild och genom Jesus är vi grenarna i vinstocken eller lemmarna i Kristi kropp. Allt det här blir som en enda stor väv som täcker hela vår värld. Varje del är en enhet, men samtidigt en del i den stora helheten. Hur små och obetydliga vi än kan känna oss ibland, är vi en del i helheten. En viktig del.
Att vi säger att vi har en Gud som är treenig är något av det svåraste att förstå. Hur kan Jesus vara Guds son och samtidigt Gud? Hur kan den heliga Anden vara en självständig hjälpare men ändå en del av Gud och Jesus? Hur kan Gud som är allsmäktig samtidigt vara Jesus och Ande?
När jag försöker förklara det här för konfirmanderna tar jag ofta till bilden av is, vatten och ånga. Vi vet alla att när vi värmer upp isen blir den vatten och när vi värmer vattnet tillräckligt blir det ånga. Kyler vi blir ångan till vatten och vattnet till is. Jag tror inte att någon ifrågasätter att alla dessa tre former av H2O fortfarande är H2O oberoende av vilken form vi möter dem i.
Talar vi i termer av vinstock så är det kanske rot, stam och frukt som alla tre är ett. Av frukten kan vi sen dessutom göra russin och vin som vi kan dela med varandra så att vi alla får del av vad vinstockens rot och stam har gjort.
Det finns säkert andra sätt att förklara treenigheten, men egentligen vill jag inte förklara för mycket. Det är bra om vi har någon sorts uppfattning om var treenig betyder, men samtidigt är det ett så stort mysterium att vi människor inte kan omfatta det med vårt förstånd. Om vi försöker spjälka upp det i delar som vi kan förstå, är risken stor att vi gör Gud till människa och att vi missar det som gör Gud till Gud.
Det är ett stort steg att våga språnget ut i det okända när man vågar överlämna sig i tron på vår treeniga Gud. Att överlämna sig till något man inte helt fullt kan förstå kan kännas både skrämmande och skönt. Tron är ingenting jag måste analysera med mitt förstånd. Om jag försöker, är risken stor att jag trasslar in mig i mina egna tankegångar och tappar tron på att Gud är verklig och vill mig väl.
Jag kan inte se och förstå Gud, men jag kan se spår av hans skaparglädje överallt omkring mig. I dig, min medmänniska, skapad och älskad av Gud ser jag Guds kärlek. I naturens alla förunderligheter, ser jag spåren av Gud. I mitt eget liv kan jag se spåren av Guds ledning.
Jag kan inte heller se Jesus eller förstå hur Gud kunde bli människa. Jag kan läsa om Jesus och jag kan ta till mig allt det som bibelns texter vittnar om, men jag kan inte helt fullt ut förstå jungfrufödseln, undren, döden, uppståndelsen och himmelsfärden.
Lika lite som jag kan se vinden, kan jag se den heliga Anden. Jag kan inte se vinden, men jag kan se vad den gör. Jag ser träden som rör sig i blåsten och kan känna vinden som ger mig medvind och kraft. På samma sätt kan jag känna igen den heliga Anden i mitt och andras liv. Jag ser spåren och frukterna av när den heliga Anden har gripit in.
När vi försöker analysera Gud återkommer vi snabbt till att det är så mycket vi inte förstår. Det kan endera leda oss till att vi överger tron och hävdar att det är sagor och lögner, eller så kan det leda oss till att den punkt där vi överlåter oss i tillit till att tro, även om vi inte förstår.
Det här är en pågående kamp. Även om vi tror kan vi känna frön av tvivel. Tron sätts på prov när vi drabbas av hemskheter och svåra händelser. Hela tiden finns möjligheten att välja mellan tro eller förnekelse. Blir vi ensamma med våra funderingar är det lätt hänt att vi överger tron för att den är så irrationell. En del hävdar att enligt all logik, är tron på Gud bara strunt. Men när vi samlas och känner gemenskap med varandra och med Gud, stärks vår tro, vår övertygelse på att Gud är verklig, närvarande och kärleksfull. Låt oss därför resa oss för att gemensamt bekänna vår kyrkas tro.