När jag först kom hit till Houtskär som präst frågade jag försiktigt diakonissan om det fanns behov av ekonomisk hjälp bland dem hon träffade. Hon svarade mig att nej, det hade hon inte märkt av. Svaret var uppriktigt, men jag var inte övertygad om att det var sant. Jag hade hört hur det i andra församlingar fanns människor som närmat sig diakonin med en bön om hjälp, både praktisk och ekonomisk. Hur kunde det då vara så väl ställt i Houtskär att ingen behövde ekonomisk hjälp?
Naturligtvis önskade jag att svaret var sant, men jag hade svårt att tro att det var så. Förvisso är man i Houtskär van att klara sig själv. Man odlar lite potatis och andra grönsaker och man kan plocka svamp och bär i skogen och kanske få nån fisk i näten. Man bor inte så ofta på hyra och ett hus kräver inte så mycket om man inte står i beråd att renovera eller något gått sönder. Men ändå.
Jag lät saken bero, vad är väl bättre än det, att ingen behöver ekonomisk hjälp? Men samtidigt, vad är inte hemskare än det, att man behöver hjälp, men inte vågar be om den? För att hamna i en situation där pengarna inte räcker till och man inte vet vart man ska vända sig när räkningarna samlar sig på hög är stressande och skamfull.
Många gånger har vi hört att ensam är stark och att god karl reder sig själv. Att bli beroende av andras hjälp är ett misslyckande, ett nederlag, som man ogärna pratar högt om. Skammen är det mest effektiva locket man kan lägga på något. Den som skäms tiger och döljer, oroar sig och lider.
I år har det gått 150 år sedan den första diakonissan Mathilda Hoffmann, vigdes till tjänst 1.9.1872 i Viborg. Redan 1867 grundade änkeöverstinnan Aurora Karamzin den första diakonissanstalten i Finland i Helsingfors. Hon ville hjälpa nödlidande i spåren av de stora hungersåren och hon tog sin inspiration från Tyskland. En grundtes för diakonin är att den ska hjälpa där nöden är störst. Diakonin baserar sig på bibelns berättelser om kärlek till vår nästa och att vi ska hjälpa varandra. Därför finns diakonin med i församlingens vardag och gör för det mesta det viktiga arbetet i tysthet med stor respekt för de hjälpbehövandes integritet och människovärde. Rättvisa, jämlikhet och försvar av människovärdet är kärnan i diakoniarbetet. I dag har lutherska kyrkan i Finland cirka 1 300 diakoniarbetare och här i kyrkan har vi en handfull av dem. Det är fint att vi får fira den här festmässan för att lyfta upp det värdefulla arbete som ni gör. Utan stora åthävor finns ni till för dem som behöver hjälp. Dörren är öppen, telefonen är påslagen och det är lätt att närma sig er. Ingen behöver känna skam om livet trasslat till sig och man behöver hjälp. Ibland är det kanske bara ett lyssnande öra och en stödande hand som behövs för att man ska komma vidare.
Och här vill jag komma tillbaka till evangelietexten vi hörde nyss. Jesus säger:
Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem.
När jag hör det här tänker jag på hur många som skulle kunna fräsa åt Jesus att han pratar strunt. Vad vet han om att ha räkningar till utmätning, vara rädd för att bli vräkt och inte ha råd att köpa mat. Vilket hån att då få höra att man inte ska oroa sig, att Gud nog ger allt vi behöver. I en desperat situation är det här inte de ord man vill höra, men kanske ändå ord man behöver få höra. Ingenting blir bättre av att man oroar sig. Det vet vi nog, men det är så väldigt svårt att låta bli när livet trasslar till sig. Därför behöver vi komma tillbaka till Jesu ord med jämna mellanrum.
Gud har omsorg om oss. Han överger oss inte fast livet verkar mörkt och besvärligt. Han vill ge oss allt vad vi behöver, men vi måste ge honom chansen att göra det. Inte så att vi ska sitta apatiska och vänta på att det ska regna manna från skyn, utan så att vi ska lyssna in Guds röst och ta emot Guds ledning. När vi oroar oss fyller vi våra tankar med brus som hindar Gud från att höras. När vi rusar omkring för att försöka lösa alla våra problem, har vi inte tid att lyssna in vad Gud vill säga oss och då kan det hända att vi bara trasslar till livet ännu mera.
Jesus säger att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen och det är en visdom värd att ta till sig. Gårdagen kan vi inte förändra, den har varit och farit. Morgondagen kan vi planera och oroa oss för, men vi vet ingenting om hur den dagen blir. Så därför är det onödigt att oroa sig för den. Vår oro minskar inte på problemen, utan förbrukar bara vår kraft till ingen nytta. Idag, den här dagen, här och nu kan vi påverka.
Vi kan göra vårt bästa och vi kan be Gud hjälpa oss. Han kan visa oss vägar till en bättre morgondag. Det här har kallats en salig sorglöshet. Att få lägga ifrån sig all oro och leva med vissheten om att Gud tar hand om oss på bästa sätt är befriande. All den tid och kraft vi sätter på att oroa oss, får vi istället använda till att tjäna Gud och varandra med glädje.
Då sätter vi fri en otrolig kraft som vi kan använda för att förändra våra egna liv, vårt samhälle och hela världen. Med små steg, där vi börjar närmast oss själva, kan vi göra det goda, sprida det goda och hjälpa Gud att förverkliga hans plan om himmelriket redan här på jorden. Låt därför morgondagen bära sin egen plåga och oroa dig inte för framtiden. Idag är vi här och får glädjas över allt det goda som finns i stunden.
Amen.