Den senaste tiden har vi läst om Sanna Marin i medierna. Vi har läst, sett bilder och videoklipp från hennes privata fester där hon har festat loss, druckit alkohol och dansat. Det här har skett vid sidan om jobbet, men ändå vill media låta det kasta en lång skugga över hennes statsministerskap. Allt det här har stötts och blötts så till den grad att åtminstone jag är fruktansvärt trött på alltihopa. Till hennes försvar har en del människor lyft fram hur tidigare ministrar och presidenter festat och supit sig redlösa och man säger att hon inte är sämre än dem.
Att bedöma andra är mer eller mindre ett folknöje och vi ägnar oss åt det allihop. Trots att det står i Bibeln att vi inte ska döma varandra. Det är endast Gud som kan döma oss rättvist. Inte ens när vi rannsakar oss själva går vi alla gånger fria från att jämföra oss med andra. Som farisén i texten jag nyss läste kanske vi tackar Gud för att vi inte är som andra. Åtminstone är vi inte sämre än dem. Till och med statsministern super och festar.
Men. Vi ska inte jämföra oss med andra. Vi ska jämföra oss själva med det som Gud förväntar sig av oss. Idag är temat självprövning och vi får ställa oss framför spegeln och fråga oss hurdana vi är. Om vi ärligt lägger av oss alla bortförklaringar och låter sanningens ljus ståla om oss, hurdana är vi då?
Jag vågar säga att ingen av oss får godkänt i en sådan granskning. Ingen av oss klarar av att alltid följa Guds lag till punkt och pricka. Hur mycket vi än försöker, misslyckas vi på någon punkt. Det här tror jag att vi alla också vet, men att vi för det mesta inte vill kännas vid det, för det fyller oss av skam, ångest och förtvivlan. Så då kanske vi hellre ställer oss bredvid farisén och tackar Gud för att vi åtminstone inte stjäl, bedrar och horar. Vi gör så gott vi kan och betalar en slant till Kyrkans Utlandshjälp och Röda Korset ibland. Vi är inte värre än andra. Vi är ganska bra ändå. Vi försöker bedöva vårt samvete med punktinsatser och jämförelser med andra.
Om vi skulle vara ärliga skulle vi få ställa oss bredvid tullindrivaren och be om Guds nåd.
Jesus säger inte något ont om tullindrivaren. Han vet att han gör så gott han kan och att han lever i en bristfällig värld där det är väldigt lätt att göra fel. Det som Jesus lyfter fram är tullindrivarens ärlighet. Han vet att han är en syndare, men han kommer till templet och ber till Gud om nåd. Han öppnar sitt hjärta utan att omgärda det av skyddsmurar av bortförklaringar och han låter Guds sanningsljus lysa genom honom.
Det sätt som Sanna Marin har granskats i medierna är inte att bli genomstrålad av Guds sanningsljus. Det är i stället ondskans brännande eld som belyser hennes misstag. Avsikten är att smutsa ner hennes rykte och att bränna henne så att vi inte ska minnas allt det goda arbete hon gjort. Det är en smutskastningskampanj som stävar efter att sänka henne för att lyfta upp någon annan. Det är oärlighetens sätt att berättiga sig själv och sina egna tillkortakommanden genom att jämföra sig med andra och peka på deras misslyckanden. Det finns inga goda avsikter bakom det här sättet att belysa andra människors misstag.
I vår ärliga självprövning låter vi Guds sanningsljus lysa upp alla skrymslen och vrår i våra liv. Allt det som är fel, misslyckat och fult får vi bära fram inför Gud och be om nåd och förlåtelse för. På så sätt kan vi städa bort allt som tynger oss och gå ifrån det med lättare steg. Vi behöver inte hänga ut alla våra misstag i offentligheten och vi behöver inte låta andra människor veta vad allt vi hittat i vår självrannsakan. Vi behöver bara bära fram det inför Gud och be om nåd.
Det svåra är knappast att kika in i själens alla skrymslen för att hitta misstag, misslyckanden och tillkortakommanden. Vi är väl medvetna om allt som gått snett. Vi nedvärderar lätt också det som varit ganska bra. Jag är rätt säker på att det är väldigt få som innerst inne tänker om sig själva att jag är bra och älskad sådan som jag är. Alltid hittar vi någonting som känns misslyckat.
Ett litet barn kan vara glatt och övertygat om sin egen förträfflighet och att det är älskat just sådant som det är. Barnet har inte ännu utsatts för kritik och fördömanden. Ansiktet strålar av tillförsikt och god självkänsla. Just sådana får vi också vara.
Vi är Guds barn och när Gud ser på oss är det med en kärlek så djup att vi inte kan förstå den. Det närmaste vi kommer är föräldrarnas kärlek till sina barn. Gud ser på oss med en kärlek som förlåter allt, bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Det här får vi bära med oss och komma ihåg när vi plockar fram vår självkritiska spegel. För självprövning är inte att bedöma sig själv som usel, utan att våga komma inför Gud och i enkelhet på ett ärligt sätt säga ”Gud, var nådig mot mig syndare.”
Amen.