Det är lite lustigt, men varje höst blir jag lika överraskad av de kyliga morgnarna och råkalla vindarna. Inte kan väl sommaren vara slut ännu? Vi är ju bara i mitten av september! Tills jag påminner mig själv om att september ju faktiskt är den första höstmånaden. Det är inte konstigt alls att det känns kyligt på morgonen och kvällen, trots att dagarna ännu kan vara strålande klara och varma. Obevekligt går årstiderna in i varandra och byter skepnad, medan vi är uppmärksamma på något annat.
På nåt sätt försöker jag hålla kvar sommarens goda värme fast den slinker iväg mellan mina finger. Och så är det kanske också i livet. Vi försöker hålla kvar det goda tills vi inser att det inte gick att hålla kvar. Det är när vi försöker hålla kvar något som vi knyter våra händer så hårt att vi kanske krossar det vi försöker hålla kvar och missar chansen att ta emot något nytt. För med knutna händer kan man inte ta emot något, bara slå det ifrån sig. I psalmen 892 sjunger vi ”Öppna dina knutna händer, först då kan du ta emot. Öppna dina slutna ögon, först då kan du se. Öppna också hela hjärtat, ta emot vad Gud vill ge. Våga leva livet öppet, våga leva det.”
Många gånger vill vi inte ha något nytt. Det är skrämmande och jobbigt. Att få stanna kvar i det gamla och välbekanta är tryggt och kravlöst. Men utan något nytt stagnerar livet. Det nya utmanar oss och tvingar vår hjärna till att skapa nya banor, nya spår. Det håller hjärnan i god kondition och efter en liten tid vill vi inte alls tillbaka till det gamla, för det nya har blivit bekant och tryggt.
Varje höst är som en nystart. Faktiskt i mycket större utsträckning än vad nyåret mitt i vintern är. På hösten är det som de unga börjar på nya skolklasser eller i helt nya skolor. På hösten drar alla kurser igång igen. På hösten inleder vi i församlingen verksamheten för ett nytt läsår. På hösten börjar vardagen igen. Vill vi ha en ny vardag så är hösten en bra tid att börja på.
Samtidigt är hösten en tid för att summera och fundera. I naturen ser vi hur träd och växter skiftar färg från alla nyanser av grönt till sprakande underbara gul-röda färgtoner. För att till näst förlora färgen och stå nakna i väntan på vinterns vila. Att ta en promenad längs Meditationsstigen och ge sig tid att sitta ner på en bänk och låta tankarna vandra, så som Ulla gjort och redogör för på sidorna 16-17, kan hjälpa en att få klarhet i vad man vill.
Hösten är också en tid för tacksamhet. Skördetiden ger lön för hela sommarens möda och det är ganska lätt att känna tacksamhet för de gåvor naturen ger oss. Ändå är det inte alltid lätt att känna tacksamhet när det känns som att livet behandlat en ovarsamt. Då kan det kräva en stunds möda att hitta något att vara tacksam över. Genom att börja med det lilla, enkla och konkreta kan man öva upp sin förmåga att registrera sådant man är tacksam för, så att man hittar djupet i tacksamheten. Tacksamhet är nämligen något underskattat.
När man kan känna tacksamhet för det lilla växer förnöjsamheten och även ett tungt liv med många motgångar kan kännas meningsfullt. Jag hörde nyligen om en undersökning som funnit att tacksamhet är en nyckel till ett långt liv. Tänk så enkelt det låter, att få ett längre liv genom att känna sig tacksam!
En enkel övning för att öka sin känsla av tacksamhet är att varje dag skriva upp tre saker man är tacksam för. Det spelar ingen roll hur små eller stora saker det handlar om, utan det är känslan och att man skriver ner sakerna som påverkar oss.
Den här hösten är jag speciellt tacksam för att jag fick möjligheten att komma till Houtskär som präst, för alla fina houtskärsbor jag fått lära känna och för att hur framtiden än blir så är vi alla burna av Guds kärlek och omsorg.
Jag sjunger och ber med orden i psalmens andra vers:
”Öppna mina knutna händer, så att jag kan ta emot. Öppna mina slutna ögon, så att jag kan se. Öppna också hela hjärtat, så att jag kan ta emot livet som du anförtror mig nu och varje dag.”