Här om dagen fick jag frågan vad Gud gör för världen nu. Frågan kom från en person som jag diskuterat frågan med många gånger. Jag har ännu aldrig lyckats ge ett svar som skulle tillfredsställa personen. Och det är ju en bra fråga. Vad gör Gud för världen nu?
Hela världen är drabbad av en pandemi. Innan det har vi länge fått höra nyheter om krig och oroligheter. Vi har hört om fruktansvärda förhållanden för flyktingar. Vi har hört om orättvisor, naturkatastrofer och all världens elände. Inte undra på att man drivs till att ställa frågan Vad gör Gud för världen nu?
När jag försöker svara på frågan får jag börja med att konstatera att det vet jag inte. Jag kan inte komma med något tvärsäkert uttalande om vad Gud gör. Sen fortsätter jag med vad jag tror att Gud gör. Jag tror att han går med oss i världen, han suckar och tänker att nog är vi människor bra envisa och egensinniga. Han sände Jesus till jorden för att lära oss att visa kärlek mot varandra och ändå har vi inte kommit längre än så här.
Jag tror att Gud verkar i världen varje dag genom den heliga Anden. Men för att den heliga Anden ska kunna verka behöver han att vi människor ger utrymme för det. Att vi öppnar våra sinnen och tar emot den hjälp vi kan få.
Det händer att jag tänker att vi människor är som den lilla fågeln som av sin nyfikenhet förirrade sig in i kyrkan förra helgen. Den blev instängd där i flera timmar innan jag kom dit och upptäckte den. Den hade säkert försökt ta sig ut genom fönstren många gånger under den tiden, men bara slagit sig mot glaset.
Så när jag upptäckte fågeln öppnade jag dörrarna på vid gavel och försökte prata, vifta och visa på vägen ut till friheten. Ändå envisades fågeln gång på gång att försöka ta sig ut genom att åter flyga mot fönstret och slå sig igen. Mellan varven vilade den upp sig sittande i en ljuskrona eller på votivskeppet. Den tittade misstroget på mig när jag försökte prata med den.
Jag visade vägen genom att gå in och ut genom den öppna dörren, men fågeln förstod sig inte på mig. Den lystrade till fågelsången som hördes genom dörren och jag hoppades att det skulle få den att hitta vägen ut, men den kvittrade bara lite till svar. Så här höll vi på i över en timme innan fågeln till slut plötsligt flög rakt ut genom den öppna dörren.
Jag undrar om frågan Vad gör Gud för världen nu? också är ett sätt att gång på gång flyga mot glaset? Och är mina dåliga svar på frågan lika oförståeliga som mina instruktioner till fågeln att prova dörren istället för fönstren? Är det kanske här som vi behöver stanna upp och göra som lärjungarna. Att samlas för en tid och be tillsammans. För jag tror ju att Gud talar med oss genom den heliga Anden.
Bara vi stannar upp och vilar oss lite, om det sen är i en ljuskrona eller på votivskeppet, så kan vi utvärdera vad det är vi har försökt göra, vad det har lett till och kanske ta oss en titt runt omkring i kyrkan om det skulle finnas någon annan utväg än de vi redan prövat och misslyckats med.
Det är när vi stannar upp vi kan känna vinden av den heliga Anden. Det är när vi stannar upp vi kan höra de tysta orden som talar inom oss som fågelkvittret genom den öppna dörren. Det är när vi stannar upp som vi kan öppna oss för att våra vägar inte är de bästa vägarna.
Jag tror att när vi stannar upp tillsammans så kan vi göra ännu större saker än när vi stannar upp var och en för oss själva. Och jag tror att det Gud gör i världen nu är att han använder alla de hemska sakerna som händer till något gott.
Inte så att jag påstår att det är bra att allt elände händer och får fortsätta hända, men eftersom det ändå händer, och här måste jag i parentes säga att jag tror att det mesta av det eländiga som händer är resultatet av mänsklighetens sammantagna misslyckanden och vår egensinnighet och vår övertro på oss själva. Så eftersom allt elände ändå händer, så använder Gud det som möjligheter för att visa oss mot den öppna dörren. Visa oss hans väg mot en bättre värld.
För Gud är allting möjligt. Det här kan vara svårt att greppa och svårt att acceptera. För när vi ropar till Gud och frågar vad han gör i världen nu så förväntar vi oss blixtar och dunder och omedelbara resultat. Men det är rätt sällan Gud verkar på det sättet.
Den gudomliga tiden är evigheten och i förhållande till den är vår tidsuppfattning mycket snäv. Ett människoliv är som en blinkning, bara en alldeles kort sekund.
När vi blickar bakåt i tiden kan vi se att kriser och katastrofer har påverkat historiens gång. Vi ser att den förändring som kommit ofta har hänt över tidsperioder längre än flera människoliv. Så förändringen har inte alltid kunnat uppfattas av den människa som drabbats av krisen, men kanske av oss några generationer senare.
Därför får vi inte ge upp vårt hopp och vår tro. Vi behöver inte tvivla på att Gud går med oss varje dag i våra liv, även om världen skakas av stormar, jordskalv, eld eller andra katastrofer. Jesus har lovat vara med oss varje dag till tidens slut.
Det svåra med tron är ju just det att den är tro, inte vetskap. Det är svårt att ge konkreta och säkra svar på vad Gud gör, för Gud är så mycket större än vi någonsin kan förstå. Vi blir tvungna att acceptera att vi aldrig kan förstå helt ut. Vi får överlämna oss i tro till det heliga mysteriet. Vi får söka oss till stillheten och gemenskapen i bönen. Vi får lita på att den heliga Anden kommer till oss och leder oss genom livets labyrinter mot den öppna dörren, på den rätta vägen hem till Gud.
Amen.