Skulle du vilja våga tro? När har du senast funderat på saken? Det finns en speciell tid i livet då man verkligen uppmanas att fundera på sin tro. Det är när man går i skriftskolan inför konfirmationen. I vår evangelisk-lutherska kyrka sker konfirmationen vanligtvis det år man fyller femton. En del tycker att ungdomarna inte på långt när är tillräckligt mogna för att ta beslut om sin tro då, men när är man egentligen mogen när det handlar om tro? För det mesta tycker jag att ungdomarna tar det hela på stort allvar och diskussionerna brukar kunna bli både djupa och reflekterande. Visst finns det saker i skriftskolan som ungdomarna ifrågasätter och anser vara onödiga, men så är det med allt när man är tonåring.
De flesta konfirmanderna är döpta som bebisar. Det betyder att dopet inte har varit deras eget val, utan föräldrarna har tagit det beslutet för dem. Precis som med så många andra beslut föräldrar tar för sina små barn. Därför säger man att konfirmationen är en bekräftelse av dopet. I konfirmandundervisningen får ungdomen lära sig mera om den tro hen har blivit döpt till, för att sedan ta sitt egna personliga beslut om hen vill fortsätta vandra genom livet tillsammans med Jesus.
När jag diskuterar med ungdomarna brukar jag poängtera att tron inte är något enkelt som man lätt kan svara ja eller nej till. Tron är personlig och växer ofta fram under en lång tid. För någon kan den förklaras rationellt, för någon är den mera lik en känsla och för någon kommer den som en uppenbarelse. Under skriftskoltiden kan det ändå hända att den unga känner sig lite pressad att komma fram till beslutet att hen tror på Gud. Har man gått in i skriftskolan med tvivel är det ändå inte alls säkert att man lyckas räta ut sina frågetecken. I värsta fall blir de bara flera. Då brukar jag säga att det räcker med att man känner att man vill fortsätta utforska tron. Att man vill tro, även om man kanske inte är riktigt där ännu. För om man vill tro, då är man villig att låta hjärtats dörr stå på glänt så att Gud kan slinka in när han har vägarna förbi. För egentligen är det ju Gud som väcker tron i oss och får den att växa, vi kan bara vilja våga tro. Tänk hur stort det egentligen är, att lämna hjärtats dörr på glänt för Gud!
Framför allt, det är inte min uppgift att bedöma vem som tror tillräckligt för att få bli konfirmerad. Min uppgift är att vägleda och vandra med på vägen. Att peka på vägskyltarna genom livet och att förklara tecknen på kartan. Att stöda när stegen är vingliga eller uppförsbacken allt för brant. Att lyssna och bekräfta.
På ett skribaläger jag var med om verkade det som om en del av ungdomarna hade svårt att riktigt komma till rätta med tron och allt prat om Gud och Jesus. Det kändes kanske ändå som något som var för stort för dem just då. Mot slutet av lägret diskuterade vi konfirmationen och vad den betydde. En fråga var också vilken sång ungdomarna ville sjunga i kyrkan? Var det någon av sångerna i lägrets sånghäfte? Var det kanske El shaddai som de sjöng så glatt varje gång? Eller var det kanske någon av de nya psalmerna från psalmbokstillägget? Du vet väl om att du är värdefull, brukar vara en omtyckt sång.
Ungdomarna funderade och diskuterade. Så kom någon ihåg att de sjungit en psalm de tyckt om, med kantorn i kyrkan. Men vilken var det nu? Ingen kom ihåg orden. Än mindre vilket nummer. Inte ens melodin kunde de komma på. Det blev ett ivrigt bläddrande i psalmboken. Var det kanske nån på 300? Eller var det 400? Vi ledare föreslog än den ena, än den andra. Vi sjöng en stump av många psalmer, men nej, det var nog ingen av dem vi kunde gissa oss till. En av konfirmanderna var extra envis. Orden hade talat till hen och psalmen kändes viktig. Lite senare kom konfirmanden glädjestrålande med psalmboken i högsta hugg. Här! Den här psalmen var det! Den här vill jag att vi sjunger. Jag skulle vilja våga tro.
Tommy Körberg sjunger Jag skulle vilja våga tro
Det här var Andrum med mig, Janette Lagerroos. Ha en välsignad dag!