November är en ganska mörk och lite trist tid. Lövträden står nakna, det är ofta fuktigt med dis eller regn. Det kan vara någon rejäl höststorm. Man kan tänka sig att naturen har dött och gått till vila.
Förra helgen firade vi alla helgons dag på lördag och söndagens tema var medborgare i två riken. Det förde tankarna till döden och kopplingen mellan jorden och himlen. Idag är temat från död till liv så vi hålls kvar i samma anda som förra helgen. Nästa helg kommer uppbrottets söndag som talar om att vi ska hållas vakna i vår tro tills Kristus kommer tillbaka.
Naturen och kyrkoåret verkar leva i symbios. Naturen visar oss det som kyrkoåret talar om. På samma sätt är det sedan på våren när vi i påsktider talar om att det som dött ska uppstå och naturen vaknar till liv efter vintern.
Döden är något som sysselsätter våra tankar och vår fantasi eftersom vi inte vet vad som väntar efter döden. Vi läser Bibelns texter och vi tolkar dem efter bästa förmåga. Ändå kan vi tycka att de inte ger glasklara svar utan vi vill fråga mera. Saddukeerna fick fråga Jesus direkt. De hade funderat kring lagens paragrafer om hur man på den tiden skulle ta hand om en broders fru och på hur det påverkade efter döden. Vi kanske ler lite överseende åt saddukeernas fråga men lika banala frågor tror jag att vi skulle ställa Jesus om han stått här idag.
En kvinna jag känner skulle kanske ställa frågan: Jesus, jag har varit gift tre gånger och alla tre männen har dött ifrån mig. Väntar de alla på mig i himlen? En annan kanske skulle fråga: Jesus, jag har aldrig träffat min pappa. Kommer jag att känna igen honom i himlen? Eller som sångaren Hasse Anderson sjunger Får man ta hunden med sig in i himlen? Det här är banala, men samtidigt mycket viktiga frågor för oss.
Vi kan inte tänka in oss i hur det fungerar i himlen för vi känner bara till vårt liv här på jorden. Fast vi sjunger om att vi har hört om en stad ovan molnen kan vi inte veta om himlen är en stad eller ens om den ligger ovan molnen. Idag är det mera tvivelaktigt att den skulle ligga ovan molnen för där är det fullt av flygplan. Och ärligt talat vet jag inte om jag vill föreställa mig himlen som en stad, för jag trivs mycket bättre här på en ö i havet där luften är frisk och tystnaden ibland kan vara öronbedövande.
Men det som är alldeles klart är att när Jesus svarade saddukeerna så svarar han också oss. Han säger: Ni tänker och frågar som ni har förstånd till. Nej, han använde inte just de orden, han svarade på ett lite mera finkänsligt sätt. Det som sker i världen det sker här och nu men efter döden finns uppståndelsen och då gäller helt andra förhållanden. Vi människor har väldigt svårt att greppa att livet efter döden inte är som livet före döden. Men, jag tänker att vi inte behöver förstå, utan vi behöver acceptera att det är oförståeligt. Vi får bara lita på löftena om ett liv efter döden, ett evigt liv.
För det allra viktigaste Jesus säger till saddukeerna i texten är Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Vi får också ta till oss den här meningen.
Det är trösterikt att döden inte sätter en definitiv punkt för våra liv utan att vi bara byter dimension och att Gud ser oss alla, både de som gått före oss och vi som ännu lever. Vi får lämna våra frågor och bara vila i trygg förvissning om att Gud väntar oss när våra dagar här på jorden är slut.
Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.