Nu i helgen delades Finlands hittills största lottpott ut till en enda vinnare. 14,5 miljoner euro fick den här ena vinnaren. För det kan man köpa 58 rätt så vanliga hus här i Pargas. Eller så kan man köpa över 400 rätt så fina nya bilar. Eller så kan man resa bra länge och bara bo på lyxhotell. Jag köpte en lottokupong förra veckan. Jag har den här. Jag har inte kollat ännu om jag har vunnit något. Tänk om det här är miljonkupongen?
Jag hörde på radion att den vinnande kupongen var köpt i Ruokolax i södra Karelen så jag vet att den här kupongen inte är värd 14,5 miljoner. Men det kan ju hända att jag tippat 6 rätt med reserv och då är den värd 46 000 euro. Eller 6 rätt och då skulle jag få 1500 euro. Eller så är det som det oftast är, en nitlott och jag vinner ingenting. Men det är ju alltid roligt att fantisera vad man skulle göra om man vann en hel massa miljoner!
När jag efter en stund av dagdrömmar om vad jag skulle göra med alla miljonerna landar i vardagen igen undrar jag om livet ändå skulle bli så mycket bättre av att ha så mycket pengar. Vi har våra familjer, våra släktingar och våra vänner och de tycker för det mesta om oss just för att vi är de personer vi är. De finns inte där nära oss för att vi har en massa pengar. Det kan hända att om vi plötsligt hade en massa pengar skulle vi få nya vänner som egentligen inte bryr sig om oss som personer utan de är där för att få del av det man kan göra när man har en massa pengar. Då skulle det kunna bli svårt att veta vem som verkligen bryr sig om oss och vem som bara vill ha våra pengar.
Jesus säger till sina lärjungar att den som vill gå i hans spår måste förneka sig själv och ta sitt kors och följa honom. Han säger inte att han lovar dem som följer honom rikedomar och framgång utan han målar upp en bild av en tid av svårigheter och jobbiga uppdrag. Han säger att man måste mista sitt liv för att finna Jesus.
När man vinner miljoner finns det en chans eller en risk att ens liv förändras över en natt. Man kanske först tycker att det förändrats till det bättre men med tiden kanske man upptäcker att man saknar de små vanliga stunderna i sitt gamla liv. Stunder av gemenskap med familj och vänner när man sitter tillsammans för att det känns bra. Stunder när man inte behövt fundera på om ens vänner är där för min skull eller om de bara är där för pengarna. Det här är en verklighet som knappast någon av oss har någon erfarenhet av men jag tror att flera av oss har erfarenhet av att livet har förändrats. Någon vet hur det känns att förlora sina nära och kära. Någon vet hur det känns att lämna arbetslivet och plötsligt ha all tid i världen utan nåt att göra av den. Någon vet hur det känns att bli sjuk och tvingas avstå från det som har varit viktigast. Någon vet hur det känns att bli tvungen att flytta från ett hem man byggt upp och älskat.
Alltid när det sker förändringar kan det kännas otryggt. Man står inför något man inte vet så mycket om men som man ändå på något sätt måste ta tag i. Då tänker jag att det är bra att det finns något som vi vet att inte förändras. Något som var och är och kommer att vara. Från evighet till evighet. Gud är inte oföränderlig men han står fast. Han finns hos oss och med oss oberoende av vilka förändringar livet för med sig. Vi får vända oss till Gud och vi får tala med Jesus när vi känner att livets hav är för stormigt. Ibland kan det kännas som att Gud gömmer sig och är svår att nå mitt i det svåra men jag vill uppmuntra dig att våga lita på att han finns hos dig ändå. För min erfarenhet är att jag efteråt kan se att Gud har varit med fast jag inte sett eller hört honom mitt i det svåra. Jag kan se spåren i efterhand och de får mig att lita på att Gud går med oss också nu.
Låt oss be:
Gud, du som är jordens och himlens hemlighet,
rikta våra blickar mot det osynliga
så att vi söker den eviga glädjen i dig.
Endast du kan stilla vår själs längtan.
Hjälp oss att leva med öppna händer
och att använda det du ger oss här på jorden
också till andras bästa.
Hör oss för Jesu skull.
Amen