Vi kommer mitt in i texten när Jesus debatterar med översteprästerna och folkets äldste. De har redan klarat av en dispyt och nu frågar Jesus vad de tänker om liknelsen han berättar. Han utmanar de judiska ledarna för att få dem att rannsaka sig själva. För Jesus är inte särskilt imponerad av hur översteprästerna och fariséerna handskas med sitt uppdrag som ledare för det judiska folket.
För de flesta fariséerna var det viktig att berätta och visa vitt och brett hur rysligt noggrant de följde Mose lag. Folkets aktning för dem var viktigare än att de tjänade Gud på rätt sätt. De funderade mera på hur reglerna skulle följas in i minsta detalj än på varför reglerna fanns till. De vaktade på varandra och på de vanliga judarna att alla följde lagen till punkt och pricka. Idag skulle de kallas paragrafryttare.
Jesu liknelse om de två sönerna pekar på att det inte räcker att säga ”Jag skall gå, herre” utan att man faktiskt måste gå för att göra det som fadern vill. Det räcker inte med ord utan det är handlingen som räknas.
Hur är det med oss idag? Det finns fortfarande människor som tror sig göra rätt genom att vakta på minsta bokstav i bibeln utan att se till omständigheter eller om resultatet verkligen blir kärleksfullt mot nästan. Det finns fortfarande människor som tror sig göra allt rätt, men som kanske bara säger ”jag skall gå, herre” utan att någonsin lyfta rumpan ur tevesoffan. Det finns fortfarande de som samhället ser ner på, men som tror och följer Jesus.
På så sätt är bibelns liknelser eviga att vi kan översätta dem till moderna omständigheter och alltid hitta liknelsens olika personligheter på nytt och på nytt. Vi kan fundera över vilken roll som är vår egen i liknelsen och vilken roll vi önskar att vi hade. På så sätt kan vi ägna oss åt självprövning. För det är inte bara översteprästerna och fariséerna som Jesus utmanar. Han utmanar var och en av oss också.
För att ta ett steg tillbaka och fundera över hur just jag lever mitt liv behöver vi göra med jämna mellanrum. Det är inte alls säkert att vi gillar det vi upptäcker, men då har vi en möjlighet att göra något åt det. Vi får korrigera kursen för att nå målet i himlen. Kan hända behöver vi be om förlåtelse både till våra medmänniskor och Gud för vad vi gjort, men så länge vi kan göra det är det inte för sent. Gud tar alltid emot oss när vi kommer till honom med uppriktig ånger.
Jesus sade vid ett annat tillfälle åt fariséerna »Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.«
Det att vi upptäcker sådant hos oss själva som inte är bra, gör oss ödmjuka. Den som tror att han eller hon kan göra allt rätt, tror för mycket om sig själv. Ingen av oss klarar av att hålla måttet. Ödmjukheten gör oss snällare mot varandra och på så sätt kan vi bygga en gemenskap där alla har en plats. När vi minns att vi alla misslyckas, kan vi stöda varandra och be för varandra. Vi räcker inte till av oss själva, utan vi behöver få del av Guds nåd. Det är då vi inser att vi behöver Jesus, vår läkare och broder, som gav sitt liv för att vi ska få evigt liv.
Låt oss be:
Herre Jesus Kristus.
Redan före domen steg du, domare, ner till den skyldige och förlät honom alla hans överträdelser.
Redan innan han hade bättrat sig såg du på honom med kärlek och sträckte ut din hand.
Vi tackar dig för denna din stora nåd och ber dig:
Låt oss aldrig glömma att det är du som räddar oss och inte vi själva.
Vi ber i ditt namn.
Amen.
(Bönen är en av dagens böner ur Kyrkohandboken)