Nu är det nästan sex månader till jul. Det var kanske inte det du ville höra idag, men det är faktiskt orsaken till att vi firar Johannes döparens födelsedag, idag på midsommardagen, sex månader före Jesus födelsedag. Så långt som den här dagen är från julen så hör den alltså ihop med julen och Jesus födelsedag. Jesus och Johannes var nämligen släktingar och mer än så. Den ena var Guds röst som ropade i öknen och den andra Guds Ord som tog sin boning hos oss. Johannes var den sista profeten som ropade ut ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” och som sedan verkligen kunde peka ut Jesus och säga ”Där är Guds lamm.”
Att det var något särskilt med Johannes visste hans föräldrar ända sedan Sakarias mötte ängeln Gabriel i templet och fick höra förutsägelsen om att hans fru Elisabet skulle bli havande på sin ålders höst. Sakarias kunde inte tro på vad ängeln sade och därför straffades han med stumhet ända fram till stunden vi nyss hörde om när barnet skulle omskäras och få sitt namn.
När barnet skulle namnges ville släkten, så som traditionen bjöd, ge barnet namn efter fadern, men Elisabet sade nej, han ska heta Johannes. Ett namn som inte fanns i släkten från förr. Namnet betyder “Gud har förbarmat sig” eller “Gud är nådig”. Genom att ge barnet det namnet erkände Elisabet och Sakarias Guds storhet och nåd som han visat dem genom att ge dem sonen, när det mänskligt sett redan var omöjligt. Elisabets graviditet var också ett vittnesbörd för Jesu mor Maria att allt är möjligt för Gud. Elisabet blev havande på sin ålders höst och Maria blev havande innan hon ens haft någon man. Dessa två kvinnor delade den gemensamma upplevelsen av att vara utvalda. De var medel för Guds mirakel.
Namnet Johannes blir till en ständig påminnelse om att pojken var en gåva från Gud. Den som själv haft barn vet att barn inte alltid känns som en gudagåva, speciellt inte när de skriker länge om nätterna, när de kommer i trotsåldern eller blir gängliga unga män som vill gå sin egen väg. Då kan det vara bra att namnet påminner om att barnet, också då i de jobbiga stunderna, är en gåva från Gud.
Den här dagen när vi minns Johannes döparens födelse och hela hans livsuppgift, är en dag när vi blir påminda om flera saker.
Vi påminns om att för Gud är ingenting omöjligt. Gud kan ta det eller den som verkar vara gammal och uttjänt för att föda nytt liv. Vi behöver inte tvivla liksom Sakarias, utan vi får förundras och ta emot Guds under liksom Elisabet och Maria. När vi ställer oss till förfogande blir vi till redskap för Guds kärlek i världen.
Vi påminns om att när vi minst anar det kan Gud ge oss det vi längtat och bett om länge. Kanske har vi redan gett upp hoppet, men Gud vet när tiden är den rätta för allting. Gud hör våra böner och vi kan på många ställen i bibeln läsa om hur enträgen bön kan beveka Gud. Därför ska vi inte ge upp utan ständigt fortsätta be.
Vi påminns om att också vi kan behöva vända om för att himmelriket är nära. Vi vet inte när Jesus kommer tillbaka, kanske är det idag, kanske är det om tusen år. Men Jesus sade själv att himmelriket redan är här och därför behöver vi se till att vi är rena och vakna. Att vi alltid är beredda att ta emot inbjudan till himmelriket.
Vi påminns om att också vi är vägröjare liksom Johannes. Vi får liksom Jesu lärjungar gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen så att också alla andra förstår att himmelriket är nära. Också då är vi redskap för Guds stora kärlek. Han vill att allt och alla ska få en möjlighet att vända om och söka sig till honom och den oändliga kärleken.
Idag på midsommardagen påminns vi också om att allt hänger ihop och om att vi ska njuta av stunden. Solen skiner och värmer, naturen är som allra vackrast. Guds skapelse har klätt sig i sköna gröna kläder som är långt pråligare än någon människa kan tillverka. I det lilla finns det stora. Hela livet är ett stort Guds under.