Predikan i Pargas 8. juli 2018

Det surrar av röster. I korridoren kommer någon springande med full fart. I ett rum hör man rop och kiv om ifall någon fuskat i kortspelet eller inte. I en soffa sitter några och skrattar. På fotbollsplanen springer några i jakten på bollen. Några sitter på en bänk och samtalar i sommarvärmen. Från stereon kommer en medryckande poplåt. Det finns folk överallt och det känns som att det inte finns en lugn stund.

Att vara på läger är en utmaning. Det privata utrymmet är krympt till ett minimum och vi slipas mot varandra. Första dagarna var vi lite taggiga och försiktiga. Sen släppte blygheten och vi hittade varandra. Vi prövade skämt och såg om någon skrattade. Vi har diskuterat och lärt känna varandra. En gemenskap har växt fram. Jag och du och han och hon har blivit till vi.

Nu när en vecka har gått börjar vi ha lägerlivet i kroppen och vant oss med rytmen. Ibland kan tröttheten och bristen på privat utrymme väcka en irritation. Vi får skärpa oss för att inte säga elaka saker eller göra någon illa. Ett läger är som ett samhälle i miniatyr. Här får vi prova på saker vi inte visste att vi kunde. Vi får lära oss att acceptera andra som är olika oss själva. Vi får lära oss mera om Gud, om tro och om oss själva.

Dagens texter kunde inte vara mer välvalda för ett skribaläger. ”Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa.” ”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.” Dagens texter kunde inte vara mera välvalda för ett kristet liv. Det här är sådant vi behöver påminnas om med jämna mellanrum.

Jag vet att vi alla möter andra människor som vi kan ha svårt med, sådana vi inte gillar eller förstår oss på. Det händer här på lägret och det händer nu och då i livet. Det är helt naturligt. Det är då vi verkligen utmanas att tänka till, att tänja på våra gränser och att komma ihåg att vi ska behandla alla så som vi själva vill bli behandlade. Med respekt och omtanke kommer vi långt. Där hittar kärleken en grogrund och med lite omsorg kan den börja växa.

Här på lägret har vi ledare försökt förmedla till ungdomarna en massa kunskap och känslan av att Gud älskar oss sådana som vi är. Vi har alla våra brister, skavanker och problem men vi har ännu flera gåvor, styrkor och fina egenskaper som gör oss till de underbara människor vi alla är. Vi är värdefulla som vi är. Vi får påminnas om att Guds kärlek är som stranden och gräset, den är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi är fria och får vara oss själva. Vi får säga ja till Gud eller nej. Vi är älskade oberoende av vårt val.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *