För en tid sen talade jag i telefon med en äldre väninna. Vi pratade om ditt och datt och halkade förstås in på vad olika människor sysslar med. Min väninna blev rätt frän i tonen när hon talade om några gemensamma bekanta och hon ondgjorde sig över hur folk nu för tiden gör det ena tokigare än det andra. Jag lät henne hållas en stund, för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag tänkte på att hon kanske inte hade alla omständigheter klara för sig och att det är svårt att veta varför folk gör som de gör. När hon sen drog andan av förtrytelse inflikade jag: Men det är ju tur att det finna andra som vet hur det ska vara. Min väninna hörde ironin i min röst och eftersom hon är en person som kan skratta åt sig själv stannade hon upp. Hon var tyst en liten stund och sen skrattade hon lite och berättade en anekdot från ett samtal med en annan väninna där de på samma sätt nog vetat vad folk borde och inte borde göra man samtidigt varit väl medvetna om att de inte alls var bättre än någon annan.
Vi människor har så lätt för att ha åsikter om andra. Vi dömer utan att veta varför någon gör som den gör och vi tror så lätt oss veta hur man borde göra och vad som skulle vara bättre. Du har säkert själv, precis som jag, någon gång halkat i det diket och säkert har du också någon gång fått höra mer eller mindre välmenta råd om hur du borde göra.
Ibland när våra vänner har problem, berättar de för oss om dem. Det kan hända att det är en relation som inte fungerar som vår vän önskar och då är det lätt för oss att hålla med vår vän om att den tredje personen inte gör som den borde. Det är klart att vi ska stöda och trösta våra vänner när de har problem, men ibland kanske det skulle vara klokt att fråga: hur tror du att han eller hon tänker? Varför tror du att det blev så här? Kan det vara något du gjort eller sagt som fått din vän att reagera så där? Det är mera sällan vi vet hur vår väns vän tänker i frågan. Kanske det finns en annan sida av myntet? Varje historia har minst två sidor och det behöver man komma ihåg.
Livet är inte alltid lätt. Den som är firad och som man ser upp till visar sig plötsligt ha stora problem. Jag tänker på alla de stora film och musikstjärnorna som når sådana stora framgångar men samtidigt mår så väldigt illa att de tar till droger eller rent av självmord för att de lider så. Eller så finns det de nästan osynliga människorna som verkar ha så enkla liv att vi kanske tycker synd om dem. I själva verket kanske de är mycket lyckliga. Så finns det de som har mycket svåra liv där de drabbats av sjukdomar och motgångar i så stora mått att det är svårt att förstå hur de alls orkar stiga upp på morgonen. De kan visa sig vara dem mest tacksamma människor vi mött.
Om du tänker på ditt eget liv så tror jag att det finns en hel del i det som knappast någon vet om. Vilka dina tankar och dina känslor är det bara du som vet. Ja, ibland vet vi inte ens själva varför vi tänker och känner som vi gör. Då blir det väldigt svårt för någon annan att bedöma om du gör rätt eller fel. Du gör det du kan med de förutsättningar du har.
Det finns en enda som känner oss bättre än vad vi själva gör. Gud ser oss och han känner oss utan och innan. Det är bara han som kan döma oss på ett rättvist sätt. Så därför vill jag påminna oss alla om Paulus ord. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.