Predikan i Pargas 10 juni 2018

      Inga kommentarer till Predikan i Pargas 10 juni 2018

Känner du Alfons Åberg? Det är en liten kille som det skrivits många böcker om. [Läser ur sagoboken]

Alfons Åberg svarar ”jag ska bara” varje gång hans pappa ropar ”Kom nu då!” tills pappa blir alldeles rysligt arg och ropar riktigt högt. Jag tror alla känner igen situationen när någon inte vill komma fast man uppmanar utan sysselsätter sig med annat istället. Det finns så många andra saker som pockar på ens uppmärksamhet och som kan verka mycket viktigare eller mycket mera intressanta för stunden. Det är ju inte alltid, som det pappa ropar att man ska göra, är något man ens vill ta sig an.

Det finns ju också i bibeln en berättelse om mannen som inte ville komma när pappa ropade. Gud kallar Jona att hålla en straffpredikan för folket i Nineve. Jona vill inte alls göra det utan flyr. Han försökte resa bort från Gud med båt men båten hamnar i en storm, Jona slängs över bord och blir slukad av en stor fisk. Han ångrar sig och ber till Gud om räddning. Gud ser att Jona nu är redo för sitt uppdrag och låter fisken spotta upp honom på en strand och Jona går sen till Nineve och gör som Gud vill. Så här verkar Gud ibland när vi människor inte vill göra som Gud uppmanar oss. Han ger inte upp i första taget. Han är som Alfons Åbergs pappa som om och om igen ropar Kom nu då!

När vi hör dagens evangelium idag hör vi Jesus uppmana ett par män att följa honom men de svarar ”jag ska bara”. Jesus säger ”strunta i det och kom nu då! Det är inte viktiga saker ni vill göra utan det viktiga är att berätta om Guds rike.” Jesus är lite otålig där och dömer ut mannen som först vill säga farväl till sin familj. Han säger att den som ser sig om inte passar för Guds rike. Men är inte det rätt hårda ord? Jesus var inte känd för att alltid tala så milt utan han kunde också vara ganska så frän i sina uttalanden. Vad var det han ville säga när han sa att den som ser sig om inte passar för Gud rike? Jag tror han idag skulle ha använt lite andra ord. Jesus skulle ha sagt, den som inte prioriterar Guds rike före allt annat har inte koll på vad som är viktigast. Gud kommer först, sen kommer allt annat. Familjen är viktig men Gud är viktigare. Kom nu, Gud kallar dig och behöver dig nu.

Hur är det då att få kallelsen idag? Ropar Gud ännu ”Kom nu då?”

Vi kunde läsa i Kyrkpressen för nån vecka sen om Katarina Gäddnäs. Hon blev prästvigd tillsammans med mig nu sista söndagen i maj. Hon har haft en lång väg till prästämbetet. Det var hela 29 år sedan hon började studera teologi. Hon hade hört kallelsen redan då men dels hade hon tvekat, dels kom livet emellan som man brukar säga. Det var inte betydelselösa år mellan studiestarten och prästvigningen, det var den väg hon behövde gå för att komma rätt. Hon har genom åren verkat för Guds rike på många sätt men Katarina berättar också om en destruktiv tid i sitt liv som hon jämför med Jonas tid i fiskens buk. Hon flydde men blev uppkastad på rätt strand igen. För Gud överger oss inte, inte ens när vi försöker fly undan kallelsen. Fast vi stretar emot styr han oss rätt, ibland med mild hand, ibland med hårdare tag. Och det är av de här erfarenheterna vi lär oss vad som är viktigast. Gud är viktigast.

Men kallelsen är inte alltid till ett kyrkligt yrke. Den kan lika väl vara en kallelse till att bli mamma eller pappa och att uppfostra barn att bli delaktiga i Guds rike. Eller kallelsen kan gälla något annat yrke där man kan hjälpa sina medmänniskor på andra viktiga sätt.

Hur ska man då höra när Gud kallar? Hur ska man veta att det är Gud som kallar och inte ens egna önskningar och intressen som talar? Det är ju mera sällan som Gud faktiskt hörs som en tydlig röst som talar till en. Jag vill ge oss alla rådet att ge Gud utrymme och möjlighet att tala till oss. När vi rusar på i vardagens bestyr hinner vi inte lyssna efter Guds röst. Då är det så många andra röster som tävlar om att få säga vad som är viktigt. Vi behöver alltså ge oss tid och lugn för samtal med Gud. Att delta i gudstjänsten är ett bra sätt att koppla av från vardagen men en träff i veckan med Gud är lite väl sällan. Vi kan behöva samtala varje dag. Det behöver inte vara så speciellt utan några minuter för bibelläsning och bön ger oss en möjlighet att lyssna in vad Gud vill säga. För många är naturen ett bra ställe att koppla av, stressa ner och ta det lugnt. Det är i lugnet i naturen man kan lyssna. Lyssna till fågelsången, lyssna till vindens sus i träden och lyssna till Guds röst i vårt inre. För någon annan är det i sorlet på ett café eller i en buss som lugnet infinner sig som en lugn bubbla mitt i all rörelse. Vi behöver alla pröva oss fram var vi hittar lugnet. Vissa tider i livet hittar vi det på ett ställe andra tider på ett annat. Säkert är ändå att Gud vill vara med oss över allt och alltid. Han talar till oss bara vi förmår lyssna. Han är vår pappa som ropar ”Kom nu då!” också idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *