Det var oroliga tider kring Jesu födelse. Olika folkgrupper stred om makten och västerifrån hade romarna trängt in och ockuperat landet. Att vara jude i sitt eget land var inte lätt. Bakom sig hade man fångenskap och slaveri. I stunden gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte provocera ockupationsmakten. Det som höll judarna upp var hoppet om Messias.
Man samlades i synagogorna och i templet för att läsa profetiorna.
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.” (Jes. 9:2),
”Ljus bryter fram för de rättfärdiga och glädje för de redbara.” (Ps. 97:11), ”Vår Gud har låtit oss se en ljusning, så att livet börjar återvända i vårt slaveri.” (Esra 9:8).
Tröstens ord fanns där. Gud hade inte glömt sitt folk. Det skulle komma en tid då ljuset tvingar undan mörkret. Messias skulle komma och rädda Israel.
På samma sätt är det idag på många håll i världen. Det är krig och oroligheter och många kristna lever i otrygga omständigheter. Också hos oss har känslan av trygghet naggats i kanterna och vi undrar vad framtiden ska föra med sig. Står vi på randen till ett världskrig? Vad ska vi tänka om vår granne i öst och vad ska vi tro om det stora landet i väst. Vem ska vi alliera oss med? Vem ska vi vara försiktiga med? Det här är världsliga frågor, men det är många av oss funderar på dem. Hur ska vi förhålla oss till framtiden?
Vi ska lita på Gud. Vi – liksom judarna på Jesu tid – ska samlas, tända ljus och läsa profetiorna. Vi ska läsa berättelserna om Jesus och om vad han har att säga oss. Evangelisten Johannes skriver ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Ljuset är centralt. Gud är ljus och Jesus strålar av Guds ljus. Vi som följer Jesus vandrar i ljuset och vi reflekterar ljuset vidare till andra. Vårt uppdrag är inte bara att vänta på att Jesus ska komma tillbaka, utan att här och nu göra vad vi kan för att sprida evangelium och leva på det sätt som Jesus uppmanade oss till. Vi ska älska vår nästa som oss själva. Vi ska ta hand om de svagaste, visa barmhärtighet och omtanke mot främlingar och utsatta. Vi ska göra det goda och förhindra att det onda får utrymme i vår värld. Ljuset har redan kommit in i vår värld och det är vår uppgift att sprida det.
Ibland kan det kännas som att mörkret får övertaget, men då vill jag påminna dig om att mörkret inte kan släcka ljuset. Tänk dig att du ska gå ner i en stor och mörk källare. Där finns ingen belysning och till din hjälp har du bara ett enda stearinljus. Du tänder ljuset och går ner i källaren. Ljuset lyser upp ett litet utrymme, och mörkret viker undan där. Det som inte händer är att mörkret kväver ljuset och släcker det. För den makten har inte mörkret. När du tar några steg vidare viker mörkret åter undan för ljuslågan och du ser vad mörkret försöker dölja. Hela tiden tvingar ljuset undan mörkret. Blåst och regn kan släcka den lilla lågan, men inte mörkret. Ljuset vinner alltid över mörkret. Och Guds ljus kan inte ens släckas av blåst och regn. Det lyser klart genom alla tider och alla förhållanden.
Ju fler ljus vi tänder, desto mindre blir mörkret. Varje låga tränger undan sin del av mörkret. Varje låga är fyllt av hopp. På samma sätt som det lilla Jesus barnet fyllde Symeon med glädje får vi känna glädje över att ljusen tränger undan mörkret. Hoppet är inte ute. Världen må vara hur galen som helst, men vårt hopp står över världens galenhet. Vårt hopp är att Jesus har lovat komma tillbaka. Vårt hopp är att det finns någonting som tar vid när våra liv på jorden släcks. ”Dopets ljus förblir när livet slocknar.” (Psb 214:5) Guds ljus tar emot oss när jordens mörker omsluter oss.
Vi ber: Tack Gud för att du sände Jesus in i världen för att låta oss se hur ljuset från dig blev levande. Tack för att du fyller oss med hopp när vårt mod sviktar. Tack Gud för att du omsluter oss med ditt ljus. Amen.