Lite före jul flimrade en collagebild från Kiev förbi mig på nätet. Jag minns att den bestod av fyra små bilder. Alla fyra bilderna var en bild av julgranen på torget framför Sofiakatedralen i Kiev. Tre av bilderna visade granen från tidigare år, när den var överdådigt smyckad med tusentals lampor. Den fjärde bilden visade årets gran. En helt annorlunda gran med två halvor. Den ena belyst med gula och blå lampor och den andra halvan är mörk, men smyckad med vita fredsduvor och små flaggor.
När jag senare söker fram information om Kievs julgran den här julen läser jag att julgranen är en trotsig symbol för att ingen ska få lägga beslag på julglädjen. I staden Kiev ville man resa sin julgran som en påminnelse om att det finns något större, och viktigare än kriget. Granen är en hoppets gran, även om bara hälften är smyckad med lampor som brinner med hjälp av en dieselgenerator.
Det finns inget viktigare än hoppet när världen runt omkring en ligger i spillror och mörkret verkar vara ogenomträngligt. Kievs julgran är, nu i sin avskalade ljusdekoration, ännu mera lysande än tidigare år. Den förmedlar hoppet om fred, frihet och en lysande framtid. På samma sätt som stjärnan gjorde när stjärntydarna såg och följde den.
En stjärna som lyser på himlen kan ses över stora områden. Stjärnan som lyste för judarnas nyfödda kung, väckte uppmärksamhet långt borta i österns länder. De österländska stjärntydarna var inte judar, men de var lärda och förstod vad stjärnan betydde. När de upptäckte stjärnan packade de ihop allt vad de behövde och gåvor till den nyfödda kungen och gav sig i väg för att hylla honom. De hade ingen GPS att följa, de följde stjärnan som visade dem vägen. Så har det berättats och så förstår vi berättelsen än idag.
När vi hör berättelsen ser vi bilden framför oss. Hur stjärnan, som ledde österns vise, lyste ner från himlen på barnet i krubban. Men jag undrar om man kunde tänka sig att det var tvärtom. Jag tänker på de otroligt starka strålkastare som används vid olika ljusfestivaler för att sända upp en ljusstråle mot himlen. Om det är lite disigt blir ljusstrålen väldigt tydlig och kan ses vida omkring. Som en gigantisk pil pekar ljusstrålen ner mot ljuskällan. Och jag tänker mig att Jesusbarnet är en sådan ljuskälla som sänder upp en stor och tydlig signal mot himlen. En stråle av Guds kärleksljus, som vi inte kan undgå att lägga märke till när vi ser ut i världens mörker.
Det ljuset har egentligen aldrig slocknat och det är det ljuset vi försöker påminna oss om när vi hänger upp alla våra ljusdekorationer i vintermörkret inför jul. Varje liten lampa eller låga är en återglans av Jesus som är världens ljus. Det är det ljuset Kievs överdådiga julgransdekorationer ville visa på. Men när granen var som mest pyntad blev den ändå mest ett nav i kapitalismens karusell. Nu, när granen pyntades med trots och hopp och en önskan om fred, blev den åter en påminnelse om att ljuset vinner över mörkret. Att julen firas till minne av judarnas nyfödda kung, Messias, vår frälsare och världens ljus. Att det inte finns någon ondska som kan vinna över det ljuset.
Idag firas julen i den ortodoxa kyrkan som fortfarande följer den julianska kalendern när det kommer till högtider, medan vi firar trettondagen. Öst och väst har olika traditioner, precis som man hade redan när Jesus föddes. Men även om det skiljer några dagar mellan när vi firar, firar vi alla Jesu födelse och påminns om att Österns stjärntydare kom för att hylla judarnas kung – och på så sätt ser vi att det lilla barnet är en kung för oss alla, oberoende av härkomst eller kyrkotillhörighet.
Men, redan när Jesus föddes fanns det människor förblindade av makt och maktbegär som var beredda att göra vad som helst för att säkra sin egen position. Herodes vill att stjärntydarna ska komma tillbaka till honom och berätta var han kan finna barnet. När de inte gör det blir han galen av ilska och beordrar sina soldater att röja alla barn som potentiellt kunde vara judarnas nya kung ur vägen. Utan att ta någon hänsyn till det oskyldiga lidande han förorsakar beordrar han ett massmord på små barn.
Mitt i den korrumperade världen föddes världens ljus. Hoppet personifierat i ett litet barn. Julens under är att mitt i det fattiga, utstötta, söndriga och förkastliga börjar en ny tideräkning. Guds Ord tar sin boning hos oss. Guds nåd bärs i en kvinnas famn. Mörkret tvingas undan och en stjärna leder oss mot ljusets källa, Guds kärleksljus.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.