Jag har ibland fått höra att vi pratar för mycket om synden i kyrkan och jag brukar hålla med, men idag kan jag ändå inte låta bli att ta fasta på hur Jesus talar om synden.
Lärjungarna frågar Jesus vem som hade syndat när de ser mannen som varit blind sedan födelsen. Tankesättet att sjukdom eller andra lyten var Guds straff för synd fanns i judendomen och det finns fortfarande de som hävdar att till exempel en pandemi är Guds straff till oss för våra synder. Och det är ju på ett sätt helt logiskt – hela vårt samhälle är uppbyggt kring straff och belöning. Gör du nåt tokigt, till exempel kör för fort med bilen så riskerar du böter, du får ett straff. Gör du nåt bra kanske du får en bonus. Men Jesus svarar lärjungarna och han svarar oss – varken han eller hans föräldrar hade syndat utan, det var för att Guds gärningar skulle uppenbaras som mannen var blind. Guds tankesätt är inte det samma som vårt mänskliga sätt att tänka. Sjukdomar är inte Guds straff, men effekten av dem blir kanske att vi söker oss närmare Gud. För det märkliga är att mitt i ett lidande kan Gud vända det till något gott. Han kan ta det som är söndrigt och svagt och göra det till en styrka och en källa till att sprida godhet. Mitt i ett elände kan Gud låta ett under ske för att vi ska få syn på hans helande kraft.
Evangelietexten vi hörde är rejält förkortad. I mitten finns ett stycke som berättar om hur fariséerna inte vill erkänna Jesus som sänd av Gud eftersom han botar på sabbaten och hur de till slut kastar ut den botade och nu seende mannen ur synagogan. De vill inte ta till sig det faktum att det skett ett under och att Jesus är den som gjort undret. Att acceptera det skulle ställa fariséernas liv på ända och allt som är tryggt och vant för dem skulle de vara tvungna att omvärdera. De tror att de har listat ut att de ska vinna Guds kärlek genom att följa alla budorden till punkt och pricka, men att Jesus skulle kunna erbjuda en genväg är för omtumlande för att de ska kunna ta det till sig.
För mannen som var blind och blev helad av Jesus vänds hela livet upp och ner. Han är inte längre begränsad av att vara blind och han bekänner sin tro på Jesus. Det finns flera berättelser i Bibeln om hur sjuka blir helade. Deras möten med Jesus blir till början på resten av deras förnyade liv. De fylls av tacksamhet och de bekänner sin tro på Jesus som Människosonen.
I slutet av texten hör vi att Jesus säger att han kommit till världen som en dom. För att de som inte ser ska se och de som ser ska bli blinda. Några fariséer frågar försiktigt om kanske också de är blinda? Men Jesus svarar om ni vore blinda skulle ni vara utan synd, men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar. Vad menar han med det?
Låt mig dra en parallell till ett fenomen som vi alla hört talas om. Missbruk och alkoholism. Det sägs att den som är beroende av något och missbrukar det själv måste komma till insikten om att hen har ett problem innan hen kan komma loss från missbruket. Det hjälper inte hur mycket vi försöker hjälpa en missbrukare om hen inte själv anser att missbruket är ett problem som behöver åtgärdas. Vi kan tvångsvårda hur mycket som helst, men problemet kvarstår om den som vårdas inte själv vill förändra situationen.
På samma sätt var det med fariséerna. De ansåg inte sig ha ett problem. De ansåg sig ha koll på läget, de följde alla buden till punkt och pricka. De var övertygade om att de förtjänade Guds kärlek genom sina felfria liv. Men de hade inte förstått att ingen av oss människor klarar av att leva felfria liv. De påstod att de såg, det var inget fel på dem, de var inte blinda.
Hur noggrant vi än försöker följa de tio budorden kommer det stunder då vi misslyckas. Vi behöver erkänna att det finns ett problem och att vi inte kan lösa det av egen kraft. Precis som en missbrukare behöver inse och erkänna att hen inte klarar av att dricka med måtta, utan att hen behöver hjälp för att komma ifrån sitt missbruk.
Jesus väntar på att vi ska vända oss till honom och be om hjälp. När vi gör det frågar inte Jesus oss om vad allt vi gjort rätt eller fel i livet. Han bryr sig inte om alla de gånger då vi misslyckats, valt fel och gjort andra och oss själva illa, hur välment det än kan ha varit. Han förebrår inte, utan han frågar vänligt vad vill du att jag ska göra för dig? Han ser på oss med kärlek och förlåtelse. Han tar vår hand och leder oss på den rätta vägen. Det enda han begär är att vi ska be om hjälp och bekänna vår tro på honom.