Jag tände redan tidigare tre ljus för barnen som döpts under året, men nu tänder jag ett till. [Tänder ett ljus]
Ett enda ljus. En enda låga. Det här ljuset är min predikan. Det här ljuset är Guds ord till dig.
Det ser inte mycket ut för världen här i den upplysta kyrkan. Här i den här byggnaden var församlingen hört Guds ord i många generationer brinner redan många ljus. Här finns ljuset och orden. Här kan vi liksom känna att Gud sitter i väggarna. Han är redan här hos oss.
Om jag tar det här ljuset och sätter det i en lykta kan jag ta det med mig ut ur kyrkan utan att det slocknar. Då blir det bokstavligen som bibelordet: Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105) Då kan jag vandra tryggt eftersom jag kan se var jag sätter fötterna i mörkret. Jag behöver inte vara rädd för att snubbla på allt som gömmer sig i mörkret.
Det här ljuset påminner mig om ett annat ljus. Dopljuset som prästen tänder vid dopet, med orden: Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12) Dopljuset får familjen ta med sig hem och tända när de tycker att de vill minnas dopet. Det ljuset representerar och påminner om allt det som skedde i dopet. Det ljuset kan bli en inkörsport till att tala om dopet med barnet när han eller hon växer upp.
För dopet av en bebis är föräldrarnas val. Föräldrarna gör som Maria och Josef och bär fram sitt barn inför Gud. Inte för att offra duvor utan för att be om välsignelse och beskydd för sitt barn. För att tacka för det underbara lilla barn som de har fått. För att be Gud om hjälp med oron, frågorna och allt det svåra som kommer på köpet när man blir förälder. Man kanske inte formulerar sig så här utan säger att man vill döpa barnet för att det är tradition. Det är inget dåligt argument, utan traditionen bär oss när vi inte riktigt kan sätta ord på känslan av att det här är viktigt.
Sen, när man känner sig liten och maktlös kan det kännas bra att tända dopljuset som en påminnelse om Jesu ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20) som prästen också sade i dopet. Jesus som själv sade att han är livets ljus lovar att han är med både när det är motigt och när glädjen är stor. Det finns inga dagar som Jesus inte delar med oss.
Det var allt det här som Symeon kunde ana i det lilla gossebarnet han höll i sin famn där i templet. Han såg ljuset som fanns i barnet. Och Symeon säger ”…ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Symeon talar profetiskt. Han ser redan att det här lilla barnet Jesus som är ljuset av Guds Ord kommer att sprida ordets ljus längre än någon annan före honom. Han ser att frälsningen inte längre är förbehållen Israels folk utan också hedningarna, alltså vi som inte har judisk härkomst, ska få ta del av ljuset och frälsningen.
Nu en kylig januarikväll står jag här i kyrkan, i en liten kyrka långt borta både genom tid och rum från templet i Jerusalem. Jag talar om det som hände då för att vi ska förstå att ljuset jag tände är en symbol för det ljus Symeon såg i Jesusbarnet. För att vi ska minnas att när vi bär fram våra barn i dopet så följer vi en tradition med anor långt bakåt i tiden. Vi kommer till evighetens Gud med framtidens barn.
Här i kyrkan knyter vi ihop alla tider. Genom att tända ett enda ljus, en enda låga, stannar vi upp tiden. I det här ljusets låga finns alla tider. Det som har varit, det som är och det som ska komma. I det här ljusets låga ser vi världens ljus, Jesus Kristus, och vi ser oss själva. Det här ljuset är Guds ord till dig ikväll.
Amen.