Den här tiden på året är den mörkaste. Inte bara mätt i minuter av solens frånvaro, utan också för att dygnets ljusa tid ofta tyngs av mörka moln och regn. Frånvaron av snö på marken gör mörkret än mera kompakt och ljusabsorberande. Det känns som om det inte spelar någon roll hur många lampor vi tänder, ljuset klarar ändå inte av att tränga undan mörkret.
Det här gör livet tungt för många. Att kämpa för en ljusglimt tar på humöret. November var oändligt lång och mörk och det är knappt att december med sina julljus kan lätta upp stämningen. Ändå fylls december, julmånaden, av en hoppfullhet. Mörkret tätnar, men snart vänder det. Bara vi klarar av några dagar till så får vi snart glädjas åt att ljuset återvänder.
För länge sen, på medeltiden, använde man en annan kalender, den julianska kalendern och enligt den inföll årets längsta natt just den 13 december. Den natten skrämde människorna och man tänkte att allt möjligt otyg var i farten i mörkret. Då var det speciellt välkommet med ett ljusbärande helgon som höll fast vid den kristna tron. Med tiden började man fira Lucia även om det var först i slutet 1800-talet som de första luciorna, så som vi känner dem, började framträda.
Idag tänker vi att Lucia ska se ut så som Fanny gör, fast det med största sannolikhet är rätt långt ifrån hur den ursprungliga Sankta Lucia såg ut. Hon som levde i Syrakusa på Sicilien på 280-talet och dog får sin tros skull. Legenderna är många kring varför hon dödades och hur det gick till, men ett har de alla gemensamt och det är att Lucia inte övergav sin tro på Jesus Kristus. Hennes tro var stark och kanske hämtade hon tröst ur orden ur Matteus evangeliet som jag nyss läste.
Helgonet Sankta Lucia och Fanny med sina tärnor Alma, Frida, Moa, Isabelle, Lotta och Elvira har det gemensamt att de vill sprida ljus. Och de ljus Lucia bär sprider inte vilket ljus som helst, utan de sprider trons ljus, hoppets ljus. Precis som Matteus skrev kan inte trons ljus döljas och det ska inte döljas. Trons ljus är också mera än bara tända stearinljus. Det är ett ljus som lyser upp och värmer inom oss. Ett ljus som väcker det slumrande hoppet inom oss. Ett ljus som får oss att orka vidare fast det känns som om natten aldrig tar slut den här årstiden.
Och det ljuset Fanny, tycker jag mig se i dig. Hela du lyser ikväll. Den värme och det ljus du förmedlar får oss att våga hoppas på att mörkret inte får överhanden. Den här dagen, när Lucia med sina tärnor, kommer till oss vänder det. Fast det ännu är några dagar kvar tills dagarna börjar bli ljusare igen, så känns det som att ni har tänt en lite låga i oss alla. Det ljus ni förmedlar, tar vi till oss och det värmer oss i väntan på julen.
Mörkret är inte längre hopplöst utan det finns en strimma ljus. Lucia blir till en vandrande stjärna som leder oss genom natten mot kärlekens och ljusets källa, det lilla barnet som låg i en krubba i Betlehems stall.
Låt oss be:
Gud, tack för Lucia, som älskade Kristus och inte fruktade dem som nekade henne rätten att följa honom. Låt nu ljusen, sångerna och stämningen göra oss öppna för den godhet som är starkare än ondskan i världen. Kom med det ljus som skingrar mörkret inom oss. Tack för att du vill vara oss nära. (Bönen hämtad ut bönboken, s. 442)