Nu är jag mätt. Mätt på fest och firande. Det känns som att hela det här året har varit ett enda långt firande. Vi har firat Finland 100 år och Reformationens märkesår med pompa och ståt. Nu en liten bit in i december har julen redan länge trängt sig på genom butikernas reklamer, utbud av varor och musik i högtalarna som alla talar om julen. För somliga har det varit full rulle med julfester sedan mitten av november. För andra var det förra helgen som var lillajul och starten på jultiden. Tillsammans fick vi fira första advent och sjunga Hosianna. Visst har det varit det fint men nu börjar det kännas lite som när man ätit för mycket kaka, så att den står en upp i halsen. Och ändå ligger den härliga julen ännu framför oss. Hur ska man kunna toppa allt firande och hitta den genuina glädjen över julen när allt blinkar och gnistrar redan nu?
Egentligen borde den här tiden fram till juldagsmorgon vara en förberedelsens tid. En eftertankens tid. En tid för enkelheten så att julens fest, sen när den kommer, får kännas ännu större. En tid då vi hinner tänka efter, göra färdigt och längta efter att få fira jul. Jag menar inte att det här är tiden då man ska behöva städa huset från tak till golv och in i minsta skrymsle eller förbereda mat och godsaker i långa rader. Även om det också har sin charm när man har tid och ork att göra det. Jag tänker kanske mera på att vi skulle ha tid att göra en inre julstädning. Varva ner och hinna känna efter hur vi egentligen vill ta emot Jesusbarnet i krubban. Känna in om vi vill fira med stora tjocka släkten eller om vi hellre skulle vilja åka bort. Eller kanske det är allra viktigast att ha de närmaste kring sig och fira rätt stillsamt med tända ljus och något lite gott att äta? Realiteterna och förväntningarna går ändå inte alltid helt ihop och då kan det bli jobbigt. Går allt bra lyckas man kompromissa så att alla är rätt så nöjda och julfriden kan infinna sig i alla fall en stund.
Men nu är vi inte ännu där. I söndag firar vi andra söndagen i advent med temat Din konung kommer i härlighet. Den här söndagen påminner oss om att Jesus har lovat att komma tillbaka. Inte som det barn i krubban vi firar varje år utan i hela sin mäktiga härlighet. Att påminnas om det här mitt i väntan på julen kanske känns märkligt men egentligen är ju vårt julfirande ett sätt att varje år påminnas om att Jesus och hans löften. I dagens kaotiska värld med så många hot om miljöförstörelse, krig, våld och misär kan det vara skönt att för en liten stund få koppla bort allt elände och bara glädjas över att det finns ett löfte. Ett löfte som kom till oss som ett litet barn i en krubba för länge sedan men ännu gäller.
”Red dig att taga Guds son emot,
tro evangelium:
himmelriket är nära.”
Anders Frostenson
Psb 12
Varför skriver ni spaltaren?
Spaltaren är en kolumn som administreras av Åbo svenska församling och publiceras i Åbo Underrättelser varje fredag. Den är en typ av “ord inför helgen” Som jag uppfattar det är det ett sätt att från församlingens sida finnas närvarande i vanliga människors liv. Det är fritt för skribenterna själva att utforma innehållet men tanken är att budskapet ska vara kristet. Att det är så många olika skribenter som skriver gör att innehållet blir varierat och alla sorters tankar får komma till tals.
Men varför skriver jag Spaltaren? För att det är roligt att få sprida det glada budskapet och för att jag tycker att det är viktigt att det kristna budskapet finns även i media bland alla andra budskap.