När jag hör orden i Andra läsningen ut Jakobsbrevet känns de utmanande. Långt mera krävande än jag riktigt tror mig klara av. Att skatta sig lycklig när man prövas – vem orkar det? Fullkomliga gärningar – vem kan göra sådana? Be i tro, utan att tvivla – vem klarar det?
För när man är mitt i en prövning – så som vi nu till exempel är här mitt i pandemin – kan det vara svårt att känna någon glädje över det, även om vi tror på en ljusare framtid. Om inte här i världen, så i det eviga livets underbara trädgård. Av tron får vi uthållighet, ja det kan vi kanske hålla med om – men hur ska vi klara av att göra fullkomliga gärningar? Och att be i tro, utan att tvivla – det vill vi nog gärna, men tänk om det ändå finns ett frö av tvivel i våra hjärtan? Redan texten får mig att tvivla på mig själv och min tro!
En del texter i Bibeln kan tyckas oändligt svartvita. De uppmanar oss på ett så uppfodrande sätt att vi kanske inte riktigt vågar ta dem till oss. För vi känner oss kanske inte riktigt så fullkomliga och renhjärtade och tvivelslösa som texten verkar kräva av oss.
Jag vet att de här texterna är tänkta som uppmuntran. Som stöd och hjälp i en föränderlig värld där ingenting är säkert. Men för mig blir orden hårda och krävande på ett sätt som gör att jag stänger hjärtats dörr och tar ett steg tillbaka.
Då är det lättare att läsa om Jakob som brottas hela natten med en man och ingendera får övertaget och vinner. Vi får förstå att mannen Jakob brottas med är Gud och Jakob säger ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” till honom. Jakob kräver att Gud ska välsigna honom. Han har gått i närkamp och slagits. Han har inte böjt sitt huvud och backat i ödmjukhet, utan han slåss för sitt liv. Och han kräver Guds välsignelse.
Det känns befriande att läsa om den nattliga brottningen. Hur många av oss har inte brottats med Gud? Kanske inte lika handgripligen, men ändå på lika stort allvar. Det är okej att vi får gå i närkamp med Gud och med vår tro. Gud är inte ömtålig, utan han brottas med oss, om det är det vi behöver. För ibland behöver man verkligen brottas när frågorna blir för många och för stora. Ibland händer det saker i livet som gör att vi inte längre känner att tron är lika klar som förr och då kan det bli till en nattlig brottningsmatch med Gud. Kan hända haltar vi också bort efter brottningsmatchen, men jag hoppas och tror att vi går därifrån välsignade.
Jag tänker på alla de människor som drabbats av orättvisa öden som svåra sjukdomar, förlorade familjemedlemmar, företag som gått omkull, hem som ödelagts eller att de tvingats fly för sina liv. Bland dem finns det människor som senare berättar hur de upplever att det svåra som hände, trots allt blivit till en välsignelse. Ur askan av det som var, växer något nytt, vackert och livskraftigt fram. Prövningen och brottningen var inte för gäves.
Jag tror att kvinnan som gråter vid Jesu fötter i evangelietexten skulle vara en av dem. Hon omnämns som en synderska, en kvinna som genom sin beröring av Jesus gör honom rituellt oren enligt lagen. Farisén Simon är noggrann med att följa lagens alla bud och han skulle inte tillåta en synderska vidröra honom vid en måltid, om ens någonsin. Fariséer gjorde sitt allra yttersta för att följa lagens alla bud och på så sätt syndade de inte, inte så mycket i alla fall. Men jag undrar om Simon kände sig så säker på sin tro och på sin syndfrihet som han kanske gav sken av. Han bjöd hem Jesus till en måltid för att kunna bekanta sig lite extra med Jesus. Kanske frågade sig Simon om Jesus var en stor profet eller bara en skojare? Kanske var det någonting Simon ville få svar på om sitt eget liv?
Jesus överraskar Simon med att veta vad han tänker i sitt inre. Jesus berättar en liknelse och får farisén Simon att tänka till. Han får oss att tänka till.
Jesus säger ”…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Det här skulle man kunna förstå som att synderskan blivit förlåten för att hon visat stor kärlek, men så är det inte. Hon visar stor kärlek för att hon har fått förlåtelse för sina många synder. Hon är som den som var skyldig en massa pengar och fick skulden efterskänkt. Efter förlåtelsen kommer viljan att visa sin kärlek. Så de tårar hon tvättar Jesu fötter med är ångerns, lättnadens och tacksamhetens tårar. Hon behöver inte längre gå tyngd av alla synder hon gjort, hon är förlåten och fri.
Farisén Simon däremot brister i sin gästfrihet mot Jesus för att han är övertygad om att han har sitt på det torra. Han har hela sitt liv följt lagens alla bud och han tror inte att det finns något i hans liv som behöver förlåtas. Kanske det är därför han bjudit hem Jesus för att få visa upp sitt fläckfria liv och hoppas få höra Jesus säga ”Simon, så duktig du är. Dig älskar Gud extra mycket”, men han får inte höra de orden. Istället pekar Jesus ut att Simon inte är så fläckfri som han trott. Också han har skulder som behöver efterskänkas och förlåtas.
Idag har vi tre personer vi kan identifiera oss med i texterna. Jakob som brottas med Gud, Simon, farisén som nitiskt följer lagen och kvinnan som får höra att hennes synder är förlåtna. Jag tror vi alla, från tid till tid, kan identifiera oss med alla tre. Ibland känns det som att vi brottas med Gud. Ibland tänker vi att vi är rätt hyggliga typer som skött oss bra. Ibland får vi sitta gråtande vid Jesu fötter och ta emot förlåtelsen.
Det som förenar oss alla är att vi inte klarar oss ensamma. Det går inte att brottas ensam. Vi behöver Jesus som påpekar våra smutsfläckar av synd, när vi tror att vi gjort allt rätt. Och vi behöver få gråta ut hos Jesus och få höra orden ”Dina synder är förlåtna.”
Det som förenar oss alla är vår tro. Våra tvivel och vår längtan efter välsignelse. Vårt behov av nåd och förlåtelse.
Det som förenar oss fast vi sitter distanserade och långt ifrån varandra är vår tro och våra böner. Gud är inte bara här i kyrkorummet. Gud begränsas inte av tid och rum, utan han är med oss oberoende av var vi är. Han är den gemensamma länken mellan oss när vi inte kan träffas. Och Jesus vänder sig också till oss och säger till oss ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”