Aftonandakt 27 januari 2021

      Kommentarer inaktiverade för Aftonandakt 27 januari 2021

Andakten är en repris från 1.3.2019, men då publicerade jag inte manuset. Här kommer det bortglömda manuset:

Hej! Nu blir det andakt här i Yle Vega tillsammans med mig, Janette Lagerroos från Nagu. I andakten hör vi Psalmen 917 Möt mig nu som den jag är som sjungs av körer från Åbolands kyrkosångskrets.

Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Jag står framför spegeln. Jag ser in mitt trötta ansikte och jag tänker att det är en sorglig syn som möter mig i spegeln. Jag borde kanske börja göra något åt mitt ansikte? Eller kanske rent av åt hela min kropp? Det är ett ganska nedslående omdöme jag ger min spegelbild. Så jag vänder bort blicken, för jag orkar inte längre höra den smått elaka rösten i mitt huvud som går på om allt vad jag borde ta itu med. Mitt i en mening om motion och att äta rätt avbryter en tanke rösten. Tanken som slår mig är att de här sakerna skulle jag aldrig säga högt till en annan människa. Jag skulle aldrig vara så elak, så burdus eller så dömande mot en vän. Jag skulle i stället försöka uppmuntra när vännen känner sig nedslagen och trött. Så varför låter jag den elaka rösten i mitt huvud fortsätta klanka ner på mig? Varför dömer jag mig själv så hårt?

Psalmens ord är en bön till Gud om att bli sedd och buren. De orden har blivit mina ord. Jag har tagit dem till mig och de är det jag ber om. Orden talar om en närhet och en förtrolighet som bara finns i en riktigt nära relation. Jag vill komma till Gud, sådan som jag är, med allt vad jag bär på, utan att behöva oroa mig för hur han tar emot mig. Jag vill att han ska hålla mig nära sig.

Jag tror vi är många som ibland önskar att vi hade en stor trygg famn att krypa upp i, så där som man kunde göra som barn. En famn där vi kan glömma allt som gör oss oroliga och ledsna. En famn som alltid står öppen för oss.

Vi läser i Bibeln om att vi är skapade till Guds avbild och att vi ska försöka se Jesus i alla våra medmänniskor. Men när jag möter mitt eget ansikte i spegeln, tänker jag inte på att också det här ansiktet är skapat av Gud, till hans avbild. Jag tänker inte på att jag ska bemöta mig själv, som om jag var Jesus. Att ens tänka de här tankarna känns på något sätt avigt och underligt. Får man tänka så här? Jag mumlar ”du ska älska din nästa som dig själv” för att påminna mig om, att också jag får älska mig själv. För någon klok människa har sagt att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv.

Hur gör man då om man inte älskar sig själv? Om man inte ens tycker om sig själv? Då är det nog ganska tungt att leva, för man kan ju inte komma ifrån sig själv, inte en endaste liten stund! Då om någonsin kan man behöva en stor trygg famn att krypa upp i. En famn där man får gråta ut. En famn som vaggar en till sömns när natten känns för ensam och sömnen för avlägsen.

Den famnen finns hos Gud. Ibland när jag sjunger den här psalmens ord många gånger efter varandra blir de till en meditativ bön som känns som en trygg och varm famn som välkomnar mig. Oberoende av vad en elak röst viskar i mitt inre. Den här famnen välkomnar oss oberoende av vad alla världens dömande röster försöker skrika till oss.

Vi är alla skapade till Guds avbilder och vi ska alla försöka se Jesus i både våra medmänniskor och i oss själva. Det är inte vi människor som ska döma varandra eller oss själva. Våra liv är tunga nog ändå utan att vi lyfter fram egna och andras brister. I Guds stora famn får vi be om, att han ska göra oss till det vi är menade att vara, och att han ska leva i oss alla dagar, så att vi kan se hans ansikte i vår egen spegelbild.

Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Sången kan du lyssna till på Arenan