Gud, jag orkar inte mera!
”Då startar vi upp oxveckorna” skriver en vän på sociala media. Julen är över och nu väntar vecka efter vecka utan någon extra röd dag i kalendern att se fram emot. Just det här årets oxveckor kanske känns tyngre än andra år, eftersom vi är så hjärtligt utleda på restriktioner, begränsningar och på att behöva vara försiktiga. Tålamod, tålamod, håll ut ännu en tid, manar myndigheterna.
Det är när det känns så oändligt långt till det vi längtar efter som vi börjar söka efter sådant som kan distrahera oss i vår leda. Men det mesta som vi tagit till andra år fungerar inte i år. Vi kan inte boka in ett förlängt veckoslut i London. Vi kan inte resa till ett spa i Estland. Vi kan inte ställa till med en stor fest för alla våra vänner. Vi kan inte gå på bio, ströva sorgfritt i shoppingcenter, gå på teater eller en konsert. Vi kan inte ens fira gudstjänst tillsammans. Det är så mycket vi inte kan, att vi blir nedstämda och ledsna av bara tanken.
Då är det viktigt att sluta stirra på allt det där vi inte kan och istället söka efter vad som är möjligt. Se det stora i det lilla. Ja, ja, suckar du kanske nu, vi har hört det där till lust och leda i snart ett år nu redan! Du har rätt. Måttet är redan rågat av alla små stunder i naturen, framför teven, på videosamtal med släkten och vännerna och med hemlagad mat.
Ändå kan vi inte förändra situationen. Det är som det är – och det suger! Det är helt okej att vara frustrerad, utled och trött på alltihopa. Det är okej att i bönen ropa: Gud, jag orkar inte mera! Jag vill ha tillbaka mitt vanliga liv NU! Även om vi vet att Gud knappast gör som den goda fen i sagan och svingar sitt trollspö så att allting förvandlas på sekunden, så kan det kännas bra att få sätt ord på känslorna och rikta dem till den som har makt att förändra allting.
Det är nu vår resiliens, det vill säga vår förmåga att uthärda och återhämta sig efter störningar, prövas. Det är nu vi blir tvungna att välja mellan att ge upp eller att sega vidare i vardagen mot en framtid som vi hoppas på. Och på något underligt sätt har vi ofta större uthållighet och sisu, än vi tror.
För att orka behöver vi ibland tillåta oss att ge upp, skrika, gråta och förbanna världens alla orättvisor. Om vi riktar oss till Gud kan vi göra det med vissheten om att han klarar av att ta emot det. Han överger oss inte fast vi får ett raseriutbrott mellan varven. När vi har rasat färdigt får vi pusta ut, samla oss och gå vidare. Det kan hända att oxveckornas vardagliga lunk visar sig bli en någorlunda trygg tid där rutinerna blir till den ryggrad som håller ihop oss och våra liv. Hoppet om en trygg och ljus framtid är inte ute. Det är bara att bita ihop och kämpa på – och vi gör det tillsammans på distans.