Jesus sitter på en sluttning vid Gennesarets sjö. Runt omkring sig har han lärjungarna och många andra människor. Han ser på människorna, de helt vanliga människorna som sitter där och följer honom med blicken. Minsta rörelse han gör, tar de in. Så börjar han tala till dem.
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Han säger att de är lyckliga som inte tror för mycket om sitt andliga välmående, utan inser att de behöver Guds hjälp och nåd. De kan se fram emot det kommande Gudsriket, för de hör hemma där.
”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Det är inte sorgen som gör de sörjande lyckligt lottade, utan vetskapen om att det finns en tröst att få. Gud lämnar inte oss ensamma med vår sorg, han bär den med oss. En dag ska vi glömma all sorg när himmelriket kommer. Till dess får vi trösta oss med vetskapen om att den dagen kommer, även om det nu känns tungt och tomt.
”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.” Den som är ödmjuk går inte över andra för att skaffa sig ära, rikedom och berömmelse. Den ödmjuka ställer inga orimliga krav på andra, utan tonar ner sin egen betydelse. Därför ska Gud ge den ödmjuka allt vad den behöver.
”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.” I vår värld är det svårt att ens längre veta vad som är rättfärdighet, för så många hävdar sig ha rätten på sin sida. Hos Gud finns rättfärdigheten och den kan vi inte kräva och ta för oss av. Den är en gåva som vi får av nåd om vi ber om den, kan säga att vi behöver den, vill ha den, längtar efter den.
”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” Goda gärningar gör vi inte för att Gud behöver dem, utan för att våra medmänniskor behöver dem. Därför ska Gud möta oss med barmhärtighet, så som vi visar andra barmhärtighet. Vår medkänsla för andra talar om att vi inser att vi bara är en liten bit, bland många andra bitar, i ett stort pussel. Ingen är bättre eller sämre än någon annan, vi är alla Guds älskade barn.
”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” För att få ett rent hjärta behöver vi bekänna allt som kan smutsa ner våra hjärtan inför Gud. Han vet alltid vad som finns i våra hjärtan, men när vi kan sätta ord på det som smutsar ner, kan Gud städa bort det som den mest effektiva städtrasa. Med våra rena hjärtan vågar vi sen höja blicken och se på Gud för det finns inget vi känner att vi behöver dölja längre.
”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” Vi ser att fred inte är någon lätt sak. Just nu pågår tiotals väpnade konflikter i världen och det påverkar miljontals människor. Den som kan hålla fred trots meningsskiljaktigheter, ekonomiska orättvisor och konflikter kring äganderätt är verkligen ett Guds barn. Att kunna kompromissa och överse med olikheter är en utmaning som kan kräva ett gudomlig tålamod. Vi får öva oss i det lilla, här i våra hemknutar.
”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.” Att vara ett Guds barn kan väcka avundsjuka och andra mindre trevliga känslor hos dem som inte känner sig älskade av Gud. Ändå är det här den del jag har svårast med. Visst förstår jag att vi redan nu får glädjas över det som väntar i himlen, men att man ska behöva bli skymfad, förföljd och förtalad för att förstå att man är på rätt väg, på Guds väg kan jag inte förstå som nödvändigt.
Efter saligprisningarna fortsätter Jesus undervisa människorna som sitter där omkring honom, och jag vill stanna kvar vid människorna. För alla de där människorna var helt vanliga kvinnor och män. De hade samlats där för att de hört ryktet om vilken speciell människa Jesus var. De törstade och hungrade efter någon som kunde trösta dem. De levde inga lätta liv och de kunde verkligen behöva få höra något som gav dem värme i hjärtat och ork att klara av vardagen. Jag tänker att de egentligen inte var särskilt olika oss. Vi kommer också samman för att få höra något som gör att vi orkar vidare, fast det känns som en evig uppförsbacke. Just när vi tror att vi nått backens krön, märker vi att vi står vid foten av en ny backe. Just det här året har varit en nästan evig uppförsbacke. Ett sugande, svagt uppförslut hela tiden. Men Jesus tröstar oss. Det kommer inte att vara så för evigt. Det kommer en dag när allt det här motiga, jobbiga, tunga tar slut.
Nu får jag det att låta som om det inte finns något bra alls i det här livet. Det stämmer ju inte, för visst finns det alldeles underbara stunder och tider i livet. Glimtar av evighetens lycka. När man vandrat i uppförsbacke kan man vända sig om och njuta av utsikten, ta in hur långt man redan vandrat. Sen kan sätta sig ner och öppna matsäcken, dela en måltid med sina medvandrare och glädjas åt gemenskapen på vandringen.
Men jag vidhåller att det inte finns ett enda liv som skulle kunna levas i evigt lyckorus. Varje människa drabbas någon gång av motgångar och besvärligheter, sorger och bedrövelser. Och det är här som Jesus säger Saliga de som… …som är som du och jag. För det är inga superkrafter Jesus talar om i saligprisningarna. Det är högst vanliga dygder, sådana som både du och jag kan ha åtminstone en smula av.
Så kanske Jesus idag skulle säga, tagga ner lite. Ta det lugnt. Tro inte så mycket om dig själv och bekymra dig inte så mycket för allting. Försök ta hand om andra och om dig själv. Det blir nog bra till slut. Vi ses hemma hos farsan!
Att våga lita på Jesu ord gör oss trygga. Han är med på vår vandring även om den skulle vara en livslång uppförsbacke. Han är den som ger oss ny kraft och leder oss på rätta vägar. Han för oss till lugna vatten där vi finner ro och han går med oss även i de mörkaste av dalar och gör oss trygga. Han är med oss alla dagar till tidens slut.
Amen.