Predikan inför domkapitlet

      Inga kommentarer till Predikan inför domkapitlet

Det här är manuskriptet för den predikan jag höll för domkapitlet. Tanken är att jag ändå riktar mig till en vanlig församling en vanlig söndag.


Psalm före predikan: nr 907 I min Gud har jag funnit styrka

Evangelium   Joh. 14:1-7
Jesus sade till lärjungarna: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan
När vi hör bibelns texter läsas i dag, sitter vi här med facit på hand. Vi har hört berättelserna förut och vi kan dem i stora drag. Vi vet att efter påsktidens spännande, tragiska och upprörande händelser, är slutet ändå gott. Trots att Jesus dog på korset så tar inte berättelsen slut där, utan den fortsätter tre dagar senare med en grav som är tom. Genom Jesu uppståndelse vänds allt till oändlig glädje, fast händelserna var rätt förvirrande mellan varven.

Men när Jesus säger åt lärjungarna, att de inte ska känna någon oro, vet de inte ännu att de inom kort ska få vara med om en världsomvälvande händelse, som inte är slutet utan början på något alldeles fantastiskt. Lärjungarna har följt Jesus under flera år och de vet att han är en alldeles speciell rabbi, lärare. De säger att han är Messias och att de tror på honom men den här kvällen när Jesus säger: känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig, så talar han som aldrig förr. Han säger saker som låter konstigt. Han uttrycker sig kryptiskt och han säger att han ska gå bort för att bereda plats för dem i sin Faders hus.

Tomas frågar, vi vet inte vart du går, hur kan vi då känna vägen? Vi kan tycka att Tomas borde ha vetat bättre. Han hade ju följt Jesus länge och fått ta del av Jesu undervisning. Borde han inte ha fattat? Jag tror att Tomas var den som vågade säga det som de andra också tänkte. Han var inte rädd för att verka dum när han ställde frågan. Ingen av lärjungarna förstod vad Jesus pratade om. Varför skulle han gå? Vart skulle han gå? Lärjungarna var enkla män som var vana med att jobba med händerna och tänka praktiskt. De hade alltså på något sätt förväntat sig att Jesus skulle ta makten på ett världsligt sätt, helt handgripligen. De förväntade sig att han skulle bli judarnas konung och låta slänga ut romarna ur landet. Så då kan man förstå att lärjungarnas tankar inte gick i samma banor som Jesus och det han sa blev väldigt kryptiskt för dem.

När Jesus sa att han skulle gå bort och bereda plats för oss får vi tänka oss att Jesus talade om sin död och uppståndelse. Han måste uppfylla sin Faders vilja, för att vi som tror på Gud och tror på Jesus, ska få en möjlighet att komma till himlen. Det är genom det att Jesus dog på korset som vi får ta emot vår plats i vår Faders hus och då är det plötsligt väldigt logiskt att det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Det är genom att tro på Jesus och följa honom som vi hittar sanningen och vinner livet.

Vi, som hör till den lutherska traditionen, är vana att höra att det är genom tron allena, som Luther uttryckte det, som vi vinner evigt liv. Vi kan inte göra oss värdiga och syndfria. Hur vi än försöker så kommer vi inte att lyckas bli utan synd. Trots goda föresatser misslyckas vi på något sätt varje dag. Då är det bara genom Jesus som vi kan komma till vår Faders hus. Det är bara genom att bekänna att vi inte klarar oss på egen hand och genom att tro på Guds rika nåd som vi har en chans.

Det här tänker jag ibland är tröstlöst men samtidigt är det väldigt trösterikt. Vi vill ju göra rätt för oss. Vi är vana med att förtjäna vår plats i livet. Vi vill göra det som är rätt och riktigt. Som vi vet går det ibland bättre och ibland sämre. Hur vi än försöker, finns det gånger när vi inte räcker till. Vi når inte ända fram. Då är det väldigt skönt att veta att vår plats i himlen inte beror på vår egen förtjänst. Vi får komma hem till vår Faders hus för att Jesus har gått före oss och berett rum för oss. Vi behöver bara följa Jesu ord när han säger tro på Gud och tro på mig.

Det är när jag tänker på det här som jag ibland är rädd för att man låter bli att försöka. Varför ens anstränga sig om man redan har sin plats garanterad? Då säger Jesus att det är genom att lära känna honom som man lär känna Fadern och att ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Följdfrågan faller sig naturligt; hur ska jag lära känna Jesus? Hur lär man känna någon över huvud taget? Man träffas, man samtalar, man arbetar tillsammans. När man lärt känna varandra lite kan man sitta tysta tillsammans och bara känna närvaron av den andra.

Jesus är inte en fysisk person, kanske du invänder. Inte kan man träffas, samtala med eller arbeta tillsammans med honom. Jo, jag vill påstå att det är helt möjligt att träffas, samtala med och arbeta tillsammans med Jesus. Du kan träffa Jesus genom att läsa Bibelns berättelser. Där talar Jesus till dig när han talar till lärjungarna. Du kan också träffa honom i gudstjänsten. Där kan du möta Jesus i bibelläsningen, i predikan och genom att delta i nattvarden och ta emot hans kropp och blod i form av bröd och vin. Ditt personliga samtal med Jesus får du föra i bön. När du ber får du göra det med dina egna ord och berätta om det som är viktigt i ditt liv just nu. Om du inte kan formulera dig i ord kan du välja en bekant bön, sjunga bekanta ord eller bara nynna en melodi. Ja, ibland är bara en suck alldeles tillräckligt.

Att arbeta med Jesus tänker jag är att ställa sig till förfogande för honom. Att vara hans händer här i vardagen. Hjälpa den som behöver hjälp, se den som blir förbisedd, lyssna på den som inte har någon att samtala med, håll den hand som behöver stöd. Det är då som vi ser Jesus i dem vi möter, som vi kan känna hur han verkar genom oss. Jesus vill alltid vara med oss och han vill att vi hjälper varandra så som han skulle ha gjort.

Och när man känner varandra kan man sitta tysta tillsammans. Tänk dig en ljum sommarkväll när du sitter på en strand och ser ut över havet i solnedgången. Du sitter där ensam men det kan hända att du känner hans närvaro ändå. Du känner hur stunden med vattnet kluckande mot stenarna och solen som värmer dig med sina sista strålar är mera än du kan beskriva. Stunden känns helig. Du känner att Gud är nära. Så är det när man känner varandra. Då behövs det inte så många ord. Lika tryggt är det när det stormar. Jesus är med oss även då. Det är han som stod upp i båten och röt åt stormen att lägga sig och den gjorde det. När vi blir oroliga får vi be till Jesus att han lugnar stormen och vi får lita på att han är med oss. Han har lovat att han ska vara med oss alla dagar till tidens slut. När jag behöver påminna mig själv om det, sjunger jag gärna psalmen vi nyss sjöng. I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt. Han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång. Då kan jag tro på Jesu ord: Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.

Amen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *