Predikan i Olars kyrka

      Inga kommentarer till Predikan i Olars kyrka

Det här är den första predikan jag höll under min praktiktid i Esbo.


Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Det är inga små krav Jesus ställer på oss. Hur ska vi kunna vara fullkomliga? Hur ska vi klara av att älska våra fiender? Kan det vara så att vi ger upp innan vi ens försökt när målet känns så omöjligt? Jesus var själv människa och vet och förstår hur svårt det är för oss att vara så där generösa och älskande men ändå sade han att vi skall vara fullkomliga. Hade han inte kunnat lägga ribban lite lägre? Ge oss en sportslig chans liksom? Han hade ju kunnat säga, försök älska alla, också era fiender. Sträva efter att bli fullkomliga. Men nej, han befallde oss att gå hela vägen. Han gjorde det trots att han vet att det är alldeles omöjligt för oss människor att på egen hand leva upp till det mål han satte.

Det är här lösningen kommer. De tre små orden på egen hand. Vi behöver inte klara av det på egen hand. Vi får ta Gud till hjälp. Gud, vår fullkomlige fader, hjälper oss. Vi får be om styrka att bli mera kärleksfulla än vi kanske är. Vi får lita på att Gud bär oss när vi känner oss svaga och otillräckliga. Vi kan be som i psalmen O, Jesus Krist, förvandla mig så att jag allt mer liknar dig. För det är nog det som krävs, att vi blir förvandlade till att likna Jesus. Men inte ens med Guds hjälp vill vi riktigt klara av att bli fullkomliga. Plötsligt, mitt i våra allra bästa stunder kan det hända nåt som gör att vi kokar över av ilska. Vi kan drabbas av avundsjuka. Eller bara förlora tålamodet med vår lite långsammare medmänniska. Så är vi där igen. Ofullkomliga.

Då gäller det att inte tappa hoppet utan att åter be om hjälp. Att resa sig efter misslyckandet och försöka på nytt. Jag vill dra paralleller till ett barn som håller på att lära sig gå. Varje gång barnet tappar balansen och faller omkull får det hjälp att resa sig igen och åter ta några stapplande steg. Om man då säger åt barnet att målet är att springa ett maratonlopp på rekordtid kan det kännas som ett oöverkomligt mål. Fast det vet vi ju alla att varje maratonlöpare som satt världsrekord, någon gång har varit ett stapplande barn som lärt sig att gå. Vid sin sida har det haft en förälder, ett syskon, en vän, en tränare som har hjälpt till. Sakta men säkert har barnet vuxit till och börjat springa. Springa snabbare och längre. Till slut kom så dagen när barnet inte längre var ett barn utan en världsmästare i maratonlöpning.

Nu kan du kanske protestera och säga att det inte är alla barn förunnat att trots hård träning bli världsmästare i maratonlöpning. Du har alldeles rätt. Det är rätt få som blivit så framgångsrika. På samma sätt är det rätt få av oss som har en verklig chans att bli fullkomliga som vår fader i himlen. Men det finns en sorts trumfkort Jesus har gett oss som gör att vi alla kan bli fullkomliga. På det kortet står det tre bokstäver. N – Å – D. Nåd.

Åter kan vi ta till psalmens ord. Du har för min skull offrat allt. Jesus har offrat sig för oss. Han har betalat priset för att vi skall få kalla oss fullkomliga. Vi behöver inte oroa oss för om vi kommer i mål eller hur det går vid mållinjen. Vi får lita på att Jesus tar hand om oss. Att vi kommer i mål och vinner.

Vad är då idén med att försöka bli fullkomlig, fast man på förhand vet, att man aldrig kommer att klara det fullt ut? Vad är det för vits, att kämpa sig genom hela livet, att jämt ta stapplande steg, falla omkull och börja om igen när vi redan på förhand vet att vi har trumfkortet som gör oss till vinnare?

Jag vet inte hur Guds plan ser ut och jag kan inte ge ett definitivt svar men jag vet att Gud har kallat oss att vara hans ställföreträdare på jorden. Våra händer får vara Guds händer när vi hjälper någon som fallit omkull. Ni minns barnet jag berättade om nyss. Hade det inte haft sina föräldrar, syskon, vänner och tränare där, när det föll omkull och behövde hjälp för att stiga upp och för att försöka igen hade barnet kanske aldrig lärt sig att gå. Hela livet blir så mycket bättre, varmare och kärleksfullare när vi kan hjälpa varandra. Texten från första Johannesbrevet jag läste här tidigare avslutas med orden Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.

Kärlek till våra medmänniskor visar vi bäst genom att göra saker. Att hjälpa en annan är att visa den kärlek och omsorg. Kärleken har vi fått från Gud och genom att visa den i handling blir vi Guds förlängda arm här på jorden. Vi får låta Guds kärlek gå vidare från människa till människa genom det vi gör för varandra. Då är vi tillbaka i början av mitt resonemang, vi är på väg mot fullkomligheten. På väg mot att bli mera lika Jesus. Så lägg Kristus i varandras famn, han är vårt hopp, vår framtid. Bär ut Guds ord, ge fred en chans och dela den för alltid. Amen.

[Psalmerna jag hänsvisar till finns i Psalmbokstilägget nr 884 och 885]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *